Krönika

Har skrivit en ny krönika på mindfulliving!

Ankomsten är nära!

Huvudvärken har släppt och jag kan återigen skåda längre och högre än min navel. Kroppen har rest sig, axlarna retat ut sig och ögonen suddat bort den där glansiga hinnan, distansen till livet. Lite av mitt skarpsinne och kraft har kommit tillbaka.

Det värsta med det depressiva är att alla dörrar stängs. Man ser inga utvägar, man borrar ner pannan i händerna och vrider sig i självömkan blandat med självförakt.

Alexandra och jag somnade vid halv elva framför Indiana Jones i fredagskväll. När vi vaknade vid halv två skämdes vi... redan ett medelålderspar som längtar till fredagen men som somnar i soffan efter för mycket mat och godis.

Men vi skrattade åt det och somnade nära varandra.

På lördagen var vi på julmarknad på förmiddagen och bakade lussebullor på eftermiddagen. Det var skönt med lite vanligt liv och social samvaro i kontrast till de mörka tankarna som ockuperat mig sista tiden.

I första Johannesbrevets fjärde kapitel står det: Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.

När dörrarna är stängda så har jag stängt till det som alltid, jämnt och ständigt är närvarande. Kärlekskraften är alltid närvarande. Det är jag som stänger dörrarna.

Det gäller att lyssna!

Ännu en gång hamnade jag i att göra det jag tror jag bör göra, för att någon gång i framtiden skörda frukterna av mitt arbete. Jag studerar flitigt på dagarna för att bli präst någon gång, jag arbetar som vaktmästare för att få goda referenser till ansökan. Men allt det där ger mig bara huvudvärk när jag glömmer bort att leva.

Idag tog jag en lugn förmiddag med Alexandra. Jag märkte då hur jag försöker få saker överstökade. Jag vill bli klar och känna mig fri, men på bekostnad av att det som kallas NUET slutar att existera. Antingen frossar jag i oförrätter från det förgångna eller så väntar jag på den frälsande framtiden. Men det är i mitten jag ska vara. Som när jag och Alexandra tog en sopplunch idag och jag låtsades att min mössa drack saft. Det gäller att lyssna och vara närvarande som Grynet lärde mig.

När jag kom hem vid åttatiden var min innergård så här vacker:

Krönika - Som en tjuv om natten!

Kära läsare, ta gärna en titta på min senaste krönika på mindfulliving!

Barnen på tvåans buss!

Som omväxling brukar jag åka buss ibland. Man får ta vara på det lilla ljus som segar sig upp på dagarna. I förrgår tog jag tvåan, som går utanför mitt hus. Det skulle visa sig bli en omskakande tur. Först mötte jag Laila med två ungar från hennes dagis. De hade varit i Hagaparken och lekt. Barnen sprang runt och bytte sätten, vi pratade som vuxna gör. De hoppade av vid Odenplan där dagiset ligger. På klev en flicka med rosa skor, rosa jacka, rosa mössa och rosa ryggsäck. Hon lekte sten- sax- påse med sin mamma, och blev exalterad varje gång hon fick chans att klippa i mammans hand. Efter några minuter hade mamman tröttnat. Men fortsatte plikttroget att sträcka fram handen. Det slog mig då att barn är rituella varelser, fast på ett fritt och orituellt vis. De älskar att upprepa en och samma tråkiga sak i evinnerlighet. Det ligger något i upprepandet, men vad?

Jag kom på mig själv med att le stort och varmt. När flickan och mamman gick av vid Stureplan tittade flickan en kort sekund på mig, jag log, hon log tillbaka, sen sprang hon efter mamman. Jag var alldeles upprymd efter vårt lilla möte. Hon var det häftigaste jag sett på länge. Så totalt närvarande, hängiven och dionysisk i allt hon tog sig för. Från bussen såg jag den rosa flickan skutta fram på trottren bredvid mamman, varje steg var glädjefyllt.

Vid Slussen hoppade en dagisklass på. En stora manhaftig fröken med cigarettröst skrek åt barnen att vara tysta och snälla för nu var de bland folk och där är man tyst och snäll. Fröknarna tjattrade med varandra och inte med barnen förutom när det gällde tillsägelser. När den lilla flickan, som såg ut att komma från Nordafrika, råkade tycka på stoppknappen skrek den manhaftiga fröknen: Men vad gör du, om man trycker på knappen måste man ju gå av, det fattaru väl. En stor suck, sen fortsatte hon prata med sina kollegor. Den lilla flickan trycktes ihop och sjönk ner i fel-träsket. Hon såg så liten och skör ut där bredvid den stora manhaftiga.

Sen var det dags för mig att gå av och läsa om människans rättfärdiggörelse inför Gud. Är det i himmelen skulden suddas ut eller är det i hjärtat?

Bruno K Öijer om Självkänsla

Såg en intervju med poeten Bruno K Öijer från 1995. Aktuelltreportern hade svårt att få något konkret ur intervjun, tyckte hon själv, då Brunos ord mest rörde sig i det metafysiska. För mig var det solklart vad han snackade om, man kan inte bli mer precis en så här:

"Självkänsla är att ständigt omfatta sitt inre barn med ömhet och respekt. Det finns en helig kontur i tillvaron, ett sorts samtal eller brevväxling med vårt kosmiska ursprung, som ingen har rätt att avbryta, håna eller smutsa ner. Jag hoppas jag varit mycket tydlig på den punkten."

Ordet blev till kött!

Hade en fantastisk föreläsning idag. En kvinna vid namn Inger Lise Oelrich pratade för klassen om vikten av att berätta sagor, story-telling. I klassrummet var bänkarna bortagna och stolorna placerade i ring. Bänkar skapar distans, ringar bygger gemenskap. Vi låtsades att en brasa brann i mitten och gnuggade händerna varma.

Inger Lise trollband oss med sagan om de två nomaderna Nabeck och Dagár och den vackra hästen som sprang snabbt som ökenvinden. Den ena mannen Nabeck ägde hästen, den andre, Dagár ville ha den...

Vi gjorde övningar två och två: Berätta om ditt namn, berätta om en människa du känner som har det svårt just nu, beskriv den personen som ett landskap...

Vi behöver fler narrar, barder och historieberättare. Sagan har en helade förmåga, den skapar bilder i oss och öppnar inre dörrar. Den verkar i vårt undermedvetna och lyfter upp saker till ytan. Sagorna har alltid flera lager och dimensioner. Desto djupare man sjunker in i dem desto mer kan de läka själen.

Idag matas vi med bilder och text. Men vi får aldrig chans att skapa våra egna bilder (börjar förstå varför alla barn läser Harry-Potter och Narnia), som när man sluter ögonen, känner värmen från brasan och fylls av den mjuka berättarrösten som sänks, stegras, viskar och väser om drakar och prinsessor. Orden kläcks där inne och bilder väller fram. Man är med och skapar, man är medskapare.

Nu ska jag lära mig de gamla sagorna. Jag ska fylla mitt bristfälliga sagokartotek med de tidlösa berättelserna, de andliga sanningarna och livets mysterium.

Synd bara att man inte har en ugn att elda i.

Darwinism eller Kärlek - vad väljer du?

Motsatsen till "Survival of the fitesst" är kärleken. Kärleken ger sig, som Kristus på korset. Eftersom han är Gud, kunde han valt att klättra ner från korset och spöat skiten ur romarna. Men han valde att dö för oss. Det är kärlek. Det betyder att vi kan välja den vägen, vi är inte predestinerade att välja darwinismens väg.

Om du tittar på det här kommer du att förstå:

http://www.youtube.com/watch?v=o5g_j5AlVBc

Barn, inga rationella varelser

Huvudet känns tungt och segtänkt. Namn försvinner, jag blir fort trött. Torr havregrynsgröt utan mjölk och lingonsylt. Den där alerta pigga tanken är ett minne blott. Så många ord jag konsumerar varje vecka. Så mycket som tas in och så lite som kommer till uttryck. Man är inte nöjd förrän det man tänker, önskar och vill manifesteras i det yttre, som något konkret, något man kan hålla i handen, känna, lukta på, bita i, lyssna till.

Det är ju tänkt att jag ska stå där i kyrkan i en vit alba en dag och prata för människor. Det är så det är tänkt. Kanske har jag lite nytta av allt det jag läser nu.


För ett tag sedan läste jag i en av mina otaliga böcker att det inte på något vis är positivt att försöka få småbarn att bli självständiga genom att separera dem från mamman. Alva Myrdal hade fel kan man lugnt konstatera. Småbarn är inte rationella varelser, de är andliga. Forskning visar att de barn som har en trygg koppling till mamman i ettårsålder kan ge sig ut på små utflykter och upptäcka värden utan att bli skräckslagna. När barnet krupit några meter vänder hon sig om, och får en leende av mamman: allt är lugnt, jag finns här borta fortsätt du att utforska.

Barn som inte har en trygg koppling till sin mamma blir antingen avvisande eller totalt förtvivlade när mamman lämnar dem ensamma en kort stund. De har inget förtroende till att den trygga "basen" finns där någonstans och kan komma till undsättning. Närhet föder med andra ord tillit till att världen är en god plats. För tidig separation, i syfte att göra barnet självständigt, föder ängslan och otrygghet, som på sikt leder till avstängdhet och avvisande eller separationsångest.

Så självklart egentligen, alldeles naturligt.

På andra sidan döden

I filmen Timmarna, finns en enastående scen, där Virginia Wolff, spelad av Nicole Kidman, begraver en död fågel tillsammans med sin systerdotter Angelica. Den lilla flickan har vingar på ryggen, och ställer existentiella frågor till den deprimerade författaren. Fågeln ligger mellan dem på en bädd av blad och blommor. Den stora eken vajar i vinden. I Virginias huvud pågår en ständig kamp; ska hon ta sitt liv, eller ska hon fortsätta leva. Den döda fågeln väcker något djupt i den lilla flickan och ett möte uppstår:

- Vad hände när vi dör? frågar Angelica.

- Vad som händer...(Virginia tittar ut i luften några sekunder, svävar bort, och leverar sedan svaret med lugn och försäkran):

- Vi återvänder till platsen vi kom ifrån!

- Jag minns inte var jag kom ifrån? säger Angelica.

- Inte jag heller, säger Virginia.

Min syster

Igår var jag barnvakt åt mina småsystrar. Vi åt pizza och tittade på film. Efter att ha sjungit "Bäbä vita lamm" för Elin och släckt lampan, låg jag kvar en stund bredvid henne i mörkret. Tidigare under kvällen hade hon berättat att hon inte tyckte något i skolan var roligt. Inget, inte ett ända ämne. Det enda som var roligt var när hon tittade på klasskompisen Lisa och började asgarva. Men detta beteende störde klassen och nu hade hon och Lisa varit på samtal med föräldrar lärare och allt det där.

Elin använde ordet "stressad". Hon kände sig stressad. Jag kände inte ens till det ordet när jag var 10 år gammal. Hon sa det inte med uppgivenhet eller nedstämdhet i rösten, hon sa det med ett ryck på axlarna, som om allt var som det skulle.

Men det är det inte. Allt är inte som det ska vara. Hur i hela världen kan man tro att betyg i tredje klass ska lösa problemet.

Grunge!

I tonåren hade jag ett passionerat förhållande till Grungens långhåriga och gräsligt klädda kungar. Som trettonåring gick jag från Orup och Roxette utan mellanstationer direkt över till Pearl Jam, Soundgarden och Nirvana. Klädstilen vet ni alla om, flanellskjortor, gärna två tre stycken, och en runt midjan - kängor och slitna jeans. Men eftersom jag är uppvuxen i överklassens högborg, Saltsjöbaden, handlade det om Ralph Lauren-skjortor i lager och Timberlandkängor, inte Dr Martins.

Slutade lyssna på den där musiken för länge sedan, orkade inte med deras pressade röster längre. Men häromdagen kom jag att tänka på en mycket speciell skiva: "Above" med den kortlivade gruppen "Mad Season". Gruppen bestod av ett hopplock från, Pearl Jam, Alice in Chains och Screaming trees. Killarna hade tagit paus från sina ordinarie band och låg på rehab för sitt heroinmissbruk. Där bestämde de sig för att lira ihop. Skivan är driven av en rå, svart industriell känsla med starka bluesinslag och galna gitarrsolon. Texterna handlar om heroin och hur djävla svårt det är att hålla sig borta:

"Lifeless dead, that unclean bed, Till or when her hunger's fed", säger väl allt.

Två av de fyra medlemmarna har dött av överdos. R.I.P.

Skivan är fortfarande fantastisk, den sprudlar av ångest och frustration, och här och var, i de knappt märkbara sprickorna, små strålar av ljus, en bön en önskan om befrielse.

Mina stråk!

Skolan, stadsbiblioteket och kyrkan är för tillfället den treenighet, eller Bermudatriangel jag rör mig mellan. Det kanske låter inrutat och händelsefattigt. Må så vara. Jag trivs bra med mina tre hållplatser. I den första träffar jag människor, dricker äckligt kaffe och lyssnar på medelålders män med många akademiska poäng. Försöker anteckna något av värde. Briljerar ganska ofta, men på hemvägen tycker jag ibland att jag tagit för mycket plats, och uppmanar mig själv att hålla igen nästa gång. På den andra hållplatsen är det jag och böckerna. På väg till stadsbiblioteket köper jag alltid en kaffe på 7-eleven, det är ett av de heliga momenten i min morgonritual. För det mesta är jag där själv, men ibland är Alexandra med. När det blir för tråkigt och tungt med Luther brukar jag lägga en hand på hennes lår, eller så luktar jag henne i nacken. Efter att ha suttit och läst i fem sex timmar, ja det händer faktiskt ibland, så känner jag mig ganska duktig. Promenaden hem är en glädjestund. Luften känns omåttligt frisk och livgivande. Ibland känner jag mig klokare, men oftast inte. Ibland stannar jag och köper en bok hos gubben som säljer böcker på torget bredvid stadsbiblioteket.

Den tredje och sista hållplatsen är kyrkan, där jag nuförtiden arbetar som vaktmästare på helgerna. Det är ett avslappnat men varierat arbete. Jag trivs där, människorna är vänliga.

(Just det, sen har vi hemmet också, men om jag tar med det så förstörs treenigheten.)

Krönika!

Läs min senaste krönika på Mindfulliving, om du har lust. Den handlar om illusionen om den fria människan.

Kustmänniskan är mindre konservativ!

Om du slår upp sidorna 12 och 13 i dagens DN, finns där en karta över USA och dess 50 delstater. I de rödfärgade delstaterna leder McCain enligt opinionssiffrorna, och i de blåfärgade leder Obama. De "blå" delstaterna ligger nästan uteslutande på väst- respektive ostkusten. Det betyder alltså att om man bor mitt i landet är man mer konservativ och vise versa.

Egentligen är det inte så konstigt. Genom tiderna har det alltid varit i kuststäderna som handeln bedrivs, och där handeln bedrivs där möts olika kulturer. Vid kusten är det ständig ruljans av varor och människor. Havet bär med sig allt det vi vill ha, och allt det vi inte vill ha. Ny idéer och influenser kommer inrullande från oceanen: flaskpost, drivved, skeppsbrutna, skeppsråttor, horor och suputer. Det stämmer ju, New York och San Francisco är städerna där alla typer av ytterligheter får plats och kan samsas någorlunda. Havet måste ha en positiv effekt på människan. Att ha det nära, bara veta om att det skvalpar några kilometer bort är av yttersta vikt för mig. Och om man vill kan man ta båten och sticka iväg på böljan den "blå".

Nu kan alla kommentera!

Jag har haft en inställning som gjort att bara de med open-ID, eller vad det nu heter, har kunnat lämna kommentarer. Men nu kan alla som vill. Vilka möjligheter.
Tack Alexandra för hjälpen.

Leonard Cohen

Nyss hemkommen från Leonard Cohen konserten på Globen. Det var gåshud och tårar och allt det där som man så sällan för uppleva. Den 73-årige gubben skuttade runt som ett glatt barn på en sommaräng. Han gick ner på knä och sjöng med slutna ögon om kärlekens mysterium. Han fick osexiga Globen att förvandlas till ett omsorgsfullt inrett vardagsrum med tända ljus. Orkestern var briljant, det fanns inte en enda svag länk i kedjan. Jag fick dessutom höra alla personliga favoriter, förutom Chelsea Hotel #2.

När han sjöng; "Love is not some kinde of a victory marsch", kändes det som han sjöng direkt till mig och Alexandra, som om han visste precis vad vi gick igenom, och gav några uppmuntrande ord på vägen, "it´s a cold and very broken Hallelujah". Jag önskar att jag varit modig nog att sjunga, "I´m your man" till henne i sängkammarmörkret.

Tack Leonard för att du gav mig styrkan tillbaka. "There aint no cure for love".

Det positiva beroendet!

Idag var jag hos C.W, min andliga vägvisare. Det var länge sedan sist. Har hållit henne på avstånd en tid och trott att jag klarar mig själv.
När jag efter en tid upptäckte att det inte gick så bra att klara sig själv, vågade jag inte ringa henne, för då skulle jag vara tvungen att komma naken och erkänna mitt misslyckande, det vill säga misslyckandet med att inte klara sig själv.
Jag har skrivit flera texter om att vi människor är beroende av varandra och att självständighet inte är så positivt som det låter, men i vanlig ordning inte kopplat det till mig själv, till mitt eget liv. Det högre medvetandet talar genom pennan, men medvetandet fångar inte upp sambandet.

Mother Mary!

Jag var på Historiska museet i helgen och såg på Maria-utställningen. Rent visuellt var den skitsnygg. Från en vit lilja, projicerad på en stora betongvägen, droppade vita droppar rakt ner i intet. Musiken var vacker och de gamla Mariaskulpturerna i trä från 1100-talet var imponerande.

Men varför måste man nu förtiden alltid i alla sammanhang ha ett genusperspektiv. Ateister och feminister var tvungna att ha sina åsikter och förklara för världen att Maria i självaverket är den ideala kvinnan skapad av män, i syfte att kuva kvinnor. Hon är jungfru, from, god, passiv och mild, och detta är egenskaper som står i vägen för den fria vilda kvinnan. Ondsinta män har skapat henne för att forma sina egna kvinnor, så att de håller käften och utför sina hushållsplikter med gudomlig vördnad.

Vad ska jag som man svara på det? Ja, om du känner så är det säkert så för dig!

Sveriges största bakugn!

Har varit i Katrineholm och byggt Sveriges största bakugn. Johannes, (Sveriges bästa bakugnsbyggare) och jag la dit de sista stenarna i torsdags eftermiddag. Jag bar tegelsten, blandade bruk och isolerade. Han la dit stenarna (låter enkelt, men det är en hel vetenskap, jag har nämligen försökt och misslyckats. Det är som poesi när mästaren bygger. När något ser väldigt enkelt ut, då vet man att det i själva verket är skitsvårt). Med lera och bruk i ansiktet och hela kroppen kliande av glasfiber stod vi nedanför bjässen och log. 20 ton skulle den visst väga. Tyvärr har jag ingen bild, typiskt.

Capotes tårar

Såg om filmen om Truman Capote och blev nästan lika tagen som första gången. Det är något med hans besatthet som gör mig så fascinerad. En del i mig vill gå upp så där fullständigt i något som han gjorde i arbetet med boken, "In cold blood". Jag menar helt förlora mig. Släppa greppet om mig själv och intressera mig för något utanför. Ägna det tid, massor av tid, verkligen gå djupt.

Men av någon anledningen blir det inte av. Kanske beror det på lättja, kanske för att jag inte är ämnad att göra ett sånt arbete, eller kanske finns det en risk att jag skulle sluta som Capote, det vill säga förtidig död på grund av alkoholism.

Så här skrev han i en roman som aldrig blev klar: "Det rinner fler tårar över besvarade böner än över obesvarade."

Så är det nog. Vi hatar Gud när han inte uppfyller våra önskningar, men så fort de slår in är vi likgiltiga, besvikna och redan ifärd med att be om nya. När bönen är uppfylld har vi inte längre något att skylla på. Huvudet är serverat på ett silverfat, men nu vill vi inte ta emot det.

Plötsligt längtar vi tillbaka till tiden före bönen slog in. För längtan är behagligare, det ouppfyllda ligger ännu i framtiden. En vacker guldask med locket på.

Inget i det yttre kan rädda oss. Det är den krassa verkligheten. Skitjobbigt för oss räkmackemänniskor att ta till oss.

Avlatsbrev = Canada Gooes

De flesta människor håller nog med om att avlatsbreven var ett helt vansinnigt påfund. Ganska många har nog svårt att förstå hur medeltidsmänniskan kunde gå på bluffen, att ett par silvermynt skulle rädda dem från skärseldens plågsamma lågor. Att slantarna dessutom finansierade bygget av Peterskyrkan i Rom var tydligen inte något konstigt eller omoraliskt. Man svalde Påvens eko-brott med hull och hår.

Hur kunde dom vara så trångsynta tänker jag, slår ihop Lutherboken och tittar ut på höstlöven genom bussfönstret. Men när tvåan rullar förbi Stureplan, kommer jag plötsligt att tänka på när denna plats var täckt av Canada Gooes jackor. Det slår mig att de där förbannade jackorna är/var den här tidens avlatsbrev, i alla fall för en viss grupp människor. Jackan gav inträde till den rätta gruppen, den inre kretsen, med andra ord, en "Gås" kunde öppna portarna till himmelriket.

En kille jag inte vill nämna vid namn påstod att den klocka, för dryga 25 000, som han samlade till skulle hjälpa honom att få det där toppjobbet. Tydligen skulle han flasha med den på arbetsintervjun och sim sala bim.

Så här sitter vi och garvar åt den puckade medeltidsmänniskan, men i själva verket är det vi som är förlorare. En jacka för flera tusen tar oss inte ens till himlen, bara in i en kultur, eller en gemenskap sådd bland tistlarna. Dessutom måste man köpa en ny jacka om några år.

Åsikter eller insikter!

Jag vet att det är tjatigt att prata om vad det här samhället gör med oss, men jag måste fortsätta att klaga lite mer. Alla dessa åsikter - vad tjänar de egentligen till, vare sig det gäller politik eller mode, vart leder de oss egentligen? Du har en åsikt jag har en annan, yttrandefrihet ja visst, men till vilken nytta. Du har läst ledarsidan i SvD, jag i DN, vem har rätt vem har fel?
Den sista tiden har jag blivit stum i många diskussioner, jag vet inte vad jag ska säga, för jag har ingen åsikt längre, bara massa lösa tråder, speciellt när det gäller kyrkan och religion. Det finns alltid tusen sätt att se på saker, och åsikten är alltid en förenklad bild.

"Staffan, du tycker väl att man ska vara gift före man skaffar barn?" Bara för att jag pluggar till präst får jag per automatik en hel drös med värderingar över mig, åsikter jag inte ens skulle ta i min mun.
Återigen, bara åsikter, för att visa var man själv står, för att bygga upp en mur och skydda sig själv. Om någon säger, vad tycker du i den här frågan, har jag för det mesta ingen klar bild, men för att visa att jag är med i debatten, för att visa att jag är bildad och påläst, slänger jag ut ett tunt och ofta felaktigt resonemang, byggt på de få trådar jag har till förfogande. Istället för att konstatera, detta vet jag, men inte mer än så.

Det går inte att befria sig helt från åsikter, jag har ju en just i denna skrivande stund. Men att sträva mot en insikt istället för en åsikt borde vara något att bära med sig i samtal, debatter och diskussioner. En åsikt är till sin struktur stel och orörlig, den har slagit fast vissa saker och dessa går ej att rucka på. En insikt är när flera åsikter förs samman till en helhetsbild, en rörlig sådan. Insikten är förankrad i känslan, den relaterar till något i ditt egna liv, något du själv upplevt och kan förstå på ett djupt plan.

Gör ett experiment. I morgon ska du inte ha en enda åsikt i mötet med en annan människa. Men försök göra det utan att lägga dig platt, utan att vara flat och urvattnad. Det kommer visa sig att lyssnandet är viktigare, tusen gånger viktigare än ordet. Rannsaka åsikten, spåra den, se om den har sin rot i egot.

Alex Schulman är bara en bild av hur vi alla egentligen är, vi andra är bara lite mer politiskt korrekta.

"Så jävla sjukt!"

När jag var ute på en kompis landställe i helgen, kom så klart skolmassakern i Finland upp som ett givet samtalsämne på dagordningen. Där satt vi på verandan och käkade frukost i den varma september solen. Skärgårdsvattnet glittrade och kaffet var ljummet. Vi la bena i kors, borstade bort smulorna och lutade oss tillbaka:
"Vad sjukt, hur fan kan man göra så, vilket jävla psyko, vilken dåre."

När jag kom hem kände jag mig illa till mods. Vårt sätt att prata om denna händelse kändes så über på något sätt.
Så fort det händer något galet i världen, något som vi inte kan förstå, så säger vi alltid, "vad sjukt", och i samma sekund de där orden uttalas distanserar vi oss ifrån händelsen.
Vi, det vill säga övremedelklassynglingar med akademiska utbildningar, sippar på kaffet i den paradisiska skärgårdsmiljön, tittar ut över vattnet och säger: "vilken sjuk jävel", för vi skulle minsann aldrig göra något sådant, inte ens i närheten, vi skulle knappt död en myra. Det är bara dårar som mördar, och dårar borde låsas in för gott. De är inte värda något annat.

Vi tänker inte tankar som att det där youtube-klippet var ett rop på hjälp, ett sista desperat försök att få kontakt med världen.

Vi är även sådana människor som skyller det stora antalet uteliggare på den där psykreformen från 90-talet. Men vi säger inte det för att vi vill att någon ska ta hand om dem, utan för att vi vill att gatorna ska vara rena.

Allt som är konstigt är patologiskt. Men vem är det som har gjort dessa människospillror sjuka?borde vara frågan vi ställer oss!
Från och med nu ska jag sluta säga att saker och ting är sjuka.

Som om inte jag har del i världens lidande. Bara genom att vara född på denna jord är jag en del av mänsklighetens sorg. Men så lätt ställer jag (och många med mig) högt över detta faktum. Jag sätter en patologisk stämpel på allt runt mig, och friskförklarar mig själv. Men i själva verket är gränsen där emellan hårfin.

Krönika!

Kolla in min senaste krönika på Mindfullivning.

Diskar tankarna!

Idag när jag diskade upp lunchen fick jag en sån där märklig uppenbarelse av mig själv. I några ögonblick kände jag fullt förtroende till min väg och min person. Total acceptans!
Det är ofta just när jag diskar som de där förlåtande tankarna kommer över mig. När jag gör rent i det yttre, rensar jag tydligen upp i det inre också.

Var barnvakt några timmar på eftermiddag. När jag hämtade mina vänners son Simon Aranjeo på dagiset sa han till mig: "Du luktar Staffan."
"Är det en äcklig eller god doft", frågade jag.
"Nä, du luktar bara Staffan", svarade han då.
Det var skönt att höra, han har inte drabbats av värderandet i bra eller dåligt, gott eller äckligt ännu. Lukten ingav trygghet, han kände igen mig på doften och tog min hand när vi skulle gå till tunnelbanan.

Tiggaren!

Vid Odenplans tunnelbanestation, uppgången mot Norrtullsgatan, står alltid samma kvinna och tigger efter pengar. Hon står alltid på samma plats, innanför glasdörrarna vid gatuplanet. Det måste vara hundratals människor som passerar henne varje dag, och jag har aldrig sett någon ge henne några pengar, och då har jag ändå bott i området i fyra år. Det kan bero på att hon har ett ganska välvårdat yttre. Kläderna är inte snygga men rena, ansiktet ser trött ut men inte tärt av droger och kyla. Det är något skumt med henne. En gång satt hon ock skrev på cafét bredvid och drack en latte. Hon såg ut som vem som helst. Men hela arbetsdagar står hon där, tröstlöst och med samma monotona stämma: "Har du några kronor".
Varje gång tittar jag i backen, och varje gång önskar jag att det ska gå någon före mig så att jag slipper få den där frågan.
Nej, jag har aldrig gett henne några pengar. Jag inbillar mig att hon egentligen inte behöver stå där, att hon fastnat i en ond cirkel som hon inte kan ta sig ur. Men vad vet jag.
Fan vad tiggarna väcker mycket i en. Särskilt de där som lägger mössan på marken och ställer sig på knä med knäppta händer i bön, två meter från bankomatkön. Vad ska man göra? Det gör ont, och ändå vill man bara värja sig.

Hösten!

Hösten har en speciell ton. Gillar den mer än något annat. Det är tid att gå djupt igen.

Första gången den tonen sjöng i mig på riktigt allvar var när jag började skrivarlinjen på Jakobsbergsfolkhögskola, fyra år tillbaks i tiden. Varje morgon åkte jag det där sega pendeltåget från centralen ut till förorten. Jag var en skygg människa på den tiden, ville helst inte möta några klasskompiar på perrongen. Klarade inte av att kallprata, klarade inte av att komma människor nära. Levde med mig själv.

Dramatiska förändringar i livet. Hade nyligen hoppat av ekonomlinjen på universitetet och började skriva dikter, trots att jag aldrig skrivit en enda dikt i hela mitt liv. Om jag såg någon jag kände på perrongen ställde jag mig bakom en pelare och tittade djupt i gratistidningen. Visste inte vem jag var, inget av det gamla välkända gick att luta sig mot, var tvungen att gå mot det nya. Hösten drog mig dit - inåt. Till den värld jag inte upplevt sedan femårsåldern, som nu sipprade upp genom sprickorna.

Har aldrig läst så mycket skönlitteratur som det året. Pendeltåget blev ett rörligt bibliotek. Mest av allt minns Kejsaren av Portugallien. I CD-spelaren snurrade Badly drawn boy. Jag levde inne i Selmas värld, och läste den så långsamt och så nära jag bara kunde, i förhoppning om att den aldrig skulle ta slut.

Höstluften luktade starkt och rent, på ett sätt jag aldrig tidigare känt. Jag var både olycklig och fridfull samtidigt. Kanske är det just detta tillstånd jag älskar med hösten. Det melankoliska krockar med glädjen, och i det gränslandet blir jag som mest levande. Livets motpoler förenas i en och samma känsla. En stor saknad efter något, men jag vet att det finns något runt nästa krök, eller ännu närmare. Så nära att jag inte förstår.

För mig har alltid månadskiftet augusti/september känts som ett mer befogat nyår. På sommaren är man ute och flyger, man testar sina vingar, praktiserar det man lärt sig under året. Man gör framsteg och kraschar. Sen kommer hösten och då är det tid att fördjupa sig igen, öppna den vetgiriga kanalen, och bli skarp och klarsynt, teoretisk, gå bakom - se samband.

I vår får jag åter chansen att lämna boet, flyga ut och praktisera mina nyförvärvade insikter.

I väntans tider

Går och väntar på att vardagen ska dra igång. Veckorna går, men ingen struktur infinner sig. Väntar på att jag ska få min kurslitteratur från Adlibris. Väntar på att fylla dagen med något värdefullt. Skolan har visserligen dragit igång, men med en lektion i veckan och inga böcker att läsa vet jag inte vad jag ska göra.
Idag satte jag klockan på sju och gick upp för att tvätta. Kändes som ett steg i rätt riktning.
Jag behöver struktur, och försöker ge mig själv struktur, men med all denna fria tid, vet jag inte vart jag ska ta vägen. Åtta till fem-jobbet jag hade i somras mådde jag toppen av. De ramarna gav mig kreativitet och känslan av att göra något ordentligt.

Idag ska jag göra något bra av väntan.

Nåd!

Ibland vaknar man med ett lugn i bröstet. Luften är lite förtätad och man gör det man vill göra, i sin egen takt, utan stress och utan passivitet. I morse vaknade jag med den känslan. Helt gratis, utan att jag ansträngt mig. Ofta ger man sig själv cred när den kommer. Det var nog för att jag gjorde det eller det, istället för att bara acceptera sin litenhet och behovet av utommänskligt stöd.
I Wim Wenders film, Himmel över Berlin, stryker änglarna runt på Berlins gator, affärer och bibliotek, och betraktar alla svår människoöden med stort medlidande. De hör alla människors inre röster. De sätter sig på en stol alldels nära och lägger en osynlig hand på axeln. En kort stund lättar allt, man kan tänka klart, man ser igenom, man blir förlåtande mot sig själv och man vill förändring, mjukt och varsamt.
Det är så det fungerar, tror jag i allafall.

Krönika!

Läs min senaste krönika på mindfulliving.

Livet!

En parentes mitt i allt.

Livet blir ändå aldrig som man tänkt sig, så det är lika bra att lägga ner alla förställningar man har om sig själv och om hur livet borde vara. Jag som har haft döden så jävla nära borde tänka så varje dag. Jag borde uppskatta varje ögonblick. Men det gör jag inte, jag är en beräknande och logisk människa, trots att jag vet att allt kan vändas och förintas på en sekund. Vi måste hela tiden påminnas om att livet pågår just nu. Allt är perfekt, var eviga sekund. Så fort jag börjat skylla på att livet är mot mig är jag på väg åt fel håll.

Allvaret!

I dag när jag promenerade med Joel, frågade han: "måste allt du skriver vara så allvarligt?", och syftade då främst på inlägget om nedladdning av filmer. "Kan inte något bara få vara som det är, måste det jämnt analyseras."
Och någonstans önskar jag att jag kunde svara nej på den frågan. Allt behöver inte analyseras och begrundas. Jag skulle gärna skippa allvaret en stund. Men om jag tänker tillbaka på livet, så inser jag att det alltid varit så, jag har alltid varit allvarlig. Det skulle vara skönare att bara gå på ibland och inte tänka så jävla mycket hela tiden. Men det går inte, jag har försökt, det ska Gud veta. Allvaret är nedärvt eller implanterat eller var någonstans det nu kommer ifrån. Vad jag än gör så finns det med och skvalpar i bakvattnet. Det är en motor som ständigt surrar utan uppehåll, även när jag spelar pajas eller är skitfull, eller stenad. Som en mygga i tältet. När man väl dödat en, så kommer det alltid en ny.

Skogen contra Staden

Idag var jag ute i skogen med anteckningsblock och poesiböcker i plastpåsen. Har ett promenad stråk i Hagaparken där man kan omslutas av grönskan en stund, hoppa över stock och sten, klättra i träd och sjunga högt utan att skämas. Under dagens promenad blev det tydligt hur mycket jag behöver det gröna. Det finns en ärlighet i naturen som är så befriande. I staden är allt värderande - överallt finns åsiktsmaskiner, hur man borde vara, hur man borde leva. (Jag vet, jag kan välja att inte låta mig påverkas) Men hur lätt är det.

Minst en gång i veckan måste jag ut och lukta på växtligheten och trampa den fuktiga jorden. Jag måste till utkanten av staden för att förstå hur jag ska handskas med den. Staden hjälper mig inte, den ger inga goda råd. Den har sitt tempo och det går ej att hejda för min skull. Skogen har ett annat tempo, och den har därför tid att sitta bredvid dig på en sten utan ord timme efter timme. En mjuk gren över axeln, en stilla viskning.

Utan skogen i nära anslutning skulle jag inte kunna bo i staden.

Första modebloggen

Någon gång måste även jag börja blogga om skor och kläder. Idag gick jag på stan för första gången på länge. Visste att jag ville ha ett par nya skor till hösten, och så hittade jag dessa robusta och samtidigt smäckra läderpjucken på första försöket. Vilken lycka. Expediten tyckte det var en god investering, hans var fortfarande i gott skick efter fyra års hårt användande.

Minsta motståndets lag!

Semester kan vara kul också!


Har legat sjuk några dagar, feber och halsont; vilket inneburit horisontalläge och stor konsumtion av film. Jag är en konservativ typ, när det gällert vissa saker, och har inte laddat ner filmer från nätet i särskilt stor utsträckning. Men de senaste dagarna har jag gjort det dagligen och saknar inte videobutiken ett dugg. Någon dag får man sitt straff, men då får man väl ta emot det med öppna armar.
Men det blir blasé efter ett tag - känner mig redan solkig och blank inombords. Allt som är äckligt lättillgängligt blir tråkigt efter ett tag. Några knapptryckningar bort finns bokstavligen allt, och jag vet inte ens vad jag ska välja. Minsta motståndets lag är en livafarlig drivkraft. Den kan urholka vilken idealistisk människa som helst. Den tekniska utvecklingen vill göra livet mer bekvämt och lättlevt. Men jag tror att ett bekvämt liv kan komma att bli vår undergång. Vi ska vara sjukt produktiva och ambitiösa på våra arbeten. Men när vi kommer hem ska vi vara så jävla lediga.
Den typen av av- och påkopplingen är vi inte gjorda för. Vi är skapta för att ha ett levande flöde rinnande genom kroppen, i allt vi gör.
Förr i tiden skilde man på vad som var heligt och vad som var profant. Kyrkan var helig och det som fanns utanför var profant. Medvetna teologer förstod att så egentligen inte var fallet. Allt är heligt och allt är profant. Det som är skapat är ju per definition heligt. Och det är inte människan som bestämmer vad som är heligt eller ej.
På samma sätt skiljer vi nuförtiden på arbete och fritid. Vi har skapat vattentäta skott mellan dessa ekorrhjul. Vi sliter ut oss på arbetet och försöker vila upp oss på någon slags bedrövlig semester som ändå aldrig blir som man tänkt sig. Istället för att tänka att allt är en del av livet, och att en röd tråd borde löpa igenom allt jag gör - annars missar jag för fan att leva.
Jobbet är heligt, liksom semestern, liksom familjelivet, liksom ensamheten.

I ett halvår hade jag ett själsdödande tråkigt arbete på ett telemarketingföretag. Efter tre månader kände jag att nu är det bra, jag har överlevt så här långt, men nu måste jag ut. Behovet av pengar och lättjan gjorde dock att jag inte sökte mig vidare, utan stannade tre månader till. Det var först när jag bröt armen i våras, som jag förstod att jag höll på att strypa mig själv inifrån genom att gå dit. När jag satte mig ner farmför datorn och drog på headsetet, visste jag att nu gör du bäst i att inte tänka eller känna, stäng av och ring din idiot.
När jag kom hem sex timmar senare var jag död där inne, eller i alla fall galet frustrerad, och det tog timmar innan jag hittade in till något av värde.

Det måste finnas en röd tråd som löper igenom allt vi gör. En gudomlig tråd som är skör och bergfast på en och samma gång.

Den tredje statsmakten

Det drar ihop sig, nu är det bara några dagar kvar tills jag slutar på tidningen. Jag är fortfarande en arbetsskygg människa, men till och med jag måste erkänna att det varit kul att arbeta i år, stundtals i alla fall. 

Så här fungerar mitt arbete: Jag får ett eller flera uppdrag på morgonen. Jag ringer till den eller de personer jag ska träffa, vi bestämmer tid, jag tar med mig kamera och block och åker dit. Vi pratar en stund. Ibland bjuds det på korv eller kaffe. De flesta är vänliga och pratsamma, tacksamma för att man ägnar dem tid, speciellt pensionärerna. Jag tar några snabba bilder, åker hem och redigerar bilder och skriver. Svårare än så är det inte. Vem som helst skulle klara av det, olika bra så klart, men det är inte svårt på något sätt. 

På kort tid sätter man sig in i svårbegripliga saker och låtsas att man har förstått vad det handlar om. Och på något konstigt sätt verkar man trovärdig, fast man vet en promille om hur allt egentligen hänger ihop. 

Inte för att vara cynisk, men det är inte sanning man håller på med. Någon sådan finns inte. Att göra anspråk på den är hädiskt. Det betyder inte att media ska bort, media fyller en viktig funktion som ventil, debattforum och händelse rapportör. Man måste bara acceptera vad media egentligen är. Konstigare än så är det inte.

Good night and Good luck!

Barnen förankrar oss till jorden

För några veckor sedan såg jag en gammal dokumentär om Nick Cave som Mikaela spelat in i mitten på 1990-talet. Tänk att man kan vara så skärpt och nyanserad trots ett så gediget heroin missbruk. Han sa inga onödiga ord, formulerad sig poetiskt och skarpsinnigt. Han genomskådade sin barndom och den aggressiva punkperiod på ett medvetet sätt.

Det var en scen som träffade mig mer än något annat. Fram till att Nick fick sitt första barn, kände han ett förakt till världen och ville helst av allt fly den så mycket som möjligt, genom konst, skapande, sprit och droger. Han trivdes bäst när han satt i första klass på ett flygplan, för då var han på väg någonstans, han behövde inte känna på sin rotlöshet, och en knapptryckning bort fanns kalla drinkar. Men när hans första barn fötts till jorden var han plötsligt kopplad till den. En del av honom var nu en fysisk gestalt som levde och andades på jorden. Om han förnekade jorden skulle han förneka sin son. 

Barnen binder oss och ger ansvar. De gör att vi inte kan vända världen ryggen. 

Ta död på myten!

Det här med att män skulle ha dålig simultankapacitet måste vara en stor myt. När jag åkte upp till Stjärnsund med Alexandra igår, åt jag en Big Tasty, skrev sms, körde, hade åsikter om musiken och klappade henne på kinden samtidigt. 

Myten lever bara vidare  för att männen ska ha något att skylla på när det går åt helvete i köket eller med barnen. 

När jag var liten och tävlade i segling tvingades man lära sig att äta matsäck i storm. Ena foten la man på rodret, den andra ställde man på skotet, och i händerna hade man en mattermos med rykande varm ravioli och samtidigt gällde det att inte kapsejsa eller krocka med någon annan båt.

Allt handlar om träning!

Sola Fide!

För några dagar sedan, var jag över hos mina grannar som just ätit middag ute i gräset. Jag fick en öl och vi började prata. Ganska snart hamnade jag i den "heta stolen". Alla de "stora" frågorna öste över mig. Inte aggressivt, frågeställarna var intresserade: Tror du på Gud? Vad händer efter att vi dör? Finns ondska? Vad är meningen med livet? Vad är skapelsen? Finns något bortom Gud? Är Gud allsmäktig?

Lugnt och ganska sakligt försökte jag besvara frågorna. Jag visste att de tyckte kristendomen var den värsta av religioner, i alla fall ur förtryckarsynpunkt. Jag försökte ge öppna och ödmjuka svar, men lätt blir man urvattnad då, och börjar prata om ljus och kärlek och sånt.

Jag är medveten om att jag inte har svaren på frågorna, bara några aspekter eller nyanser av frågorna går att belysa i ett sånt här sammanhang. Eller kanske alltid, hela livet. Det går inte att svara på dem rakt upp och ner. Det om något blev jag varse. Men det är lika bra att förbereda sig. Jag kommer möta det här jämnt och ständigt i framtiden. 

Om man har en tro måste man alltid förklara den, och rättfärdiga den? Men har man ingen tro behöver man inte försvara något? Och kanske sitter jag hellre på hetastolen och blir grillad. Att stå kvar där i en självklar gestalt, utan att försvara, utan att hävda, utan att bara veta att det finns något mer och mycket mycket större, alldeles bakom ryggen.

Bara jobb och slit!

Nu ska jag jobba nio dagar i sträck och jag känner hur det tar emot i hela kroppen bara jag tänker på det. Värmeböljan är på väg. Utanför fönstret går flickorna runt i sommarklänning och käkar jordgubbar. Fan, jag vill vara ledig. Men nu får jag stå mitt kast och tänka positivt. Fast det blir inte kul, hur jag än vrider och vänder på det. Pengar, jo visst det är bra, men man klara sig ju alltid på något sätt ändå. Spännande möten med udda människor, ja visst, men det kan jag ju få ändå. Arbetslivserfarenhet och skrivträning. Som ni märker det går inte. Jag får helt enkelt bita ihop, och gå in i arbetet. När jag tänker på dig går dock allt mycket lättare. Ett lätt och fluffigt durackord. Du gör min dag fast du är 25 mil bort!

Slav under teknologin!

Nu är jag avskuren från världen. Datorn har kraschat och där jag bor finns ingen täckning. Det är en stor utmaning. Egentligen har jag inte så enormt stort behov av att vara nåbar. Och helt strandsatt är jag trots allt inte, på jobbet kan jag ju ringa och maila, det gäller bara att planera lite. Trots detta våndas jag av att saker och ting inte fungerar som jag vill att de ska göra!

Jag tror att det i grund och botten handlar om kontroll. Är van att kolla mailen när jag vill, är van att kunna ringa när jag vill. Nu borde jag få mer tid till andra, viktigare saker. Men då dyker oron över att inte vara kontaktbar upp.  Så himla onödigt, och så energikrävande!!!

Egentligen borde jag njuta av att tekniken inte fungerar, det skulle kunna vara en lättnad. Resten av året kommer jag ju ända vara slav under den, så passa på och njut och gå långa skogspromenader istället, skriv naturromantiska dikter, eller något annat. Drick vin och bada.

Skit i tekniken, den kommer ändå dö en dag!

Rötterna i myrmarken

I helgen hängde jag på min kompis Mikaela till en mini-festival i skogen utanför Skinnskatteberg. Där ligger ett fint vandrarhem som drivs av några sköna hippisar. Vi dansade hela nätterna, lyssnade på reagge, gick på workshops och nakenbadade i det ljumma vattnet.
Det fina med att träffa nya människor (som lever ett annat liv), är inte att man får nya vänner, utan att man kommer ur sina tankebanor och öppnar upp till ett annat sätt att handskas med livet.
Första kvällen satt vi och sjöng Shivamantran i flera timmar. Jag var typ den enda på hela stället som inte praktiserade yoga, och jag var definitivt den enda som inte flummat runt i Indien några år. Till en början kände jag mig lite obekväm och höll låg profil. Men efterhand började jag njuta mer och mer. I dansen pratade vi samma språk. Det är skönt med människor som ger sig hän, då har jag också lättare att ge mig hän. Och det är ju faktiskt vad livet handlar om. Gå in i allt med hela sin själ.
På söndagen åkte vi till Kolarbyn, några kilometer därifrån. Där var det avslutning, med korvgrillning och folkmusik. Vi dansade ringdans och polska och allt vad det heter. På något sätt föll allt på plats då. Våra svenska rötter djupt in i granskogen. Indien i all ära, men det är härifrån vi kommer. Myrmarkerna.

Kolla in min Krönika på mindfulliving.

Livet och döden

Vi satt ute och drack vin halva natten. Jag fick frågan om hur många syskon jag har. Den där laddade frågan jag stelar till av. Hela kroppen knyter sig. Hur ska jag berätta det den här gången? Var ska jag börja, hur mycket vågar jag säga?
Det har gått sju år sedan de dog i den där förbannade välsignade lavinolyckan. Känner mig alltid lika tafatt och stel när frågan kommer. Jag kämpar för hålla mig kvar i huvudet. Jag kämpar för att inte göra de andra oroliga att de öppnat dörren till sorgen. Kanske skojar jag till det. Kanske berättar jag sakligt och tomt. Aldrig nära, aldrig nära av rädsla för vad som kan hända.
Älskade systrar, ni vet att jag gör mitt bästa. Aldrig vill jag glömma er, aldrig ska ni försvinna från mig.
Man får inte större svårigheter än vad man klara av. Det var precis vad ni sa till mig. Och jag vill leva efter det, ta vara på livet, inte vänta på nästa liv. Lev nu Staffan! Så sa ni. Lev nu!

Livet på landet

Nu har jag flyttat ut på landet. Stjärnsund prunkar av grönska. Igår, efter åskvädret, drog vi ut på Grycken med Davids bryggbåt. Slöjdimmor seglade över sjön, och himlen var magiskt vacker. Rosa, guld och blått. Toppen på kyrktornet stack upp ur dimman. Vi grillade, rökte pipa och hade det väldigt trevligt. Storstadsmänniskan ska försöka hitta lugnet och njuta av naturen. Men jag har märkt att det jag egentligen är mest intresserad av är mig själv. Jag, jag, jag. Jag vill bli bekräftad, älskad och uppmärksammad. Jag kommunicerar i ett över under förhållande. Ibland är jag öppen och visar mig, men då vill jag också bli sedd i min sårbarhet. Titta vilken mogen man jag är som kan prata känslor och allt. Det ska jag jobba på i sommar!
Det var en seg dag på jobbet idag. Hade skrivkramp. Pressade tillslut ur mig två texter. Har börjat tänka på dig igen. Ditt ansikte svichar förbi mina ögon titt som tätt. Jag vill hålla kvar bilden, men den är flyktig. Så fort jag vill dig för mycket försvinner du igen.

Resultatinriktad!

När jag satt i bilen igår, lyssnad jag på P3. Det var något skitprogram som handlade om en tjej som skulle få till en dejt med någon av killarna som ringde in. När hon beskrev sin drömkille för programledaren höll jag på att krocka i rondellen. Hon började med de vanliga: Smart, snygg, lätt till skratt, självständig, framåt osv. Men plötsligt säger hon det där hemska 2000-tals ordet som får mig att se rött: Resultatinriktad!

Plötsligt dök deras första möte i sängkammaren upp för min inre syn:

- Älskling vad vill du få ut av den här kvällen?
- Jag vill ha orgasm!
- Det är min målsättning också, va bra att vi strävar åt samma håll. Kommunikation är viktigt... Hur vill du ha den föresten, snabbt, långsamt, eller lite mittemellan?
- Lite mittemellan (fniss).
- Jag ska gör mitt bästa älskling, du vet att jag alltid gör allt för att uppnå mina mål. Resultatet kommer alltid i först rummet hos mig!
- Det är därför jag älskar dig så.

Inre contra Yttre

Sommarvikariatet är igång. Igår var jag på en så kallad industrirundvandring. Jag gick runt med ett gäng pensionärer och kollade in tillverkningsprocessen på olika industrier i en liten by utanför Säter. Det var ungefär lika roligt som det låter. De andra artiklarna, trafikolycka och teatergenrep, var lite mer spännande.
Jag saknar livet i Taizé. Ibland undrar jag om jag är arbetesskygg. Jag har aldrig gillat att lönearbeta. Men att diska kastruller i Taizé var konstigt nog skitkul. Jag kanske romantiserar. Men vad är syftet med att göra karriär egentligen, förutom att tillfredställa sitt ego eller uppfylla föräldrars krav/önskningar? Undrar om människor har någon som helst aning om vad som är drivkraften bakom deras val. Om man skalar bort pengar, trygghet och status, vad hamnar man då?

Fram till 23, följde jag mallen mina föräldrar skissat fram. Att plötsligt börja göra val baserade på någon slags vag inre intuition är främmande i vår värld. Visst, man pratar om att magkänslan ska styra, men vad fan är det. Magkänsla! Det är att förminska det inre livet till en onyanserad känsla. Att ta reda på vad den där magkänslan har sitt ursprung höjer däremot medvetenheten om det inre livet.
Det stora problemet med västerlandets psykologi är att man studerar själen med ett utifrån perspektiv. Själen blir till ett föremål, bland många andra föremål. I kognitiv terapi får själen en mekanisk struktur. Det är livsfarligt. Vi tror vi kan trycka in själen i varats trånga ram, och det begränsar människans utveckling. Vi lever efter de yttre villkoren. Men det är helt galet, för människan är lika mycket en inre varelse, och inte bara ett djur med ett specifikt beteendemönster.

Om du blundar och koncentrer dig på andningen, kommer du inse att det är något annat än biologin som håller dig vid liv. Mellan ut och inandning sker något stort. I det tomrummet gömmer sig livets mysterium. Livsanden blåstes in i din näsa vid födseln.
Livet är en gåva.

Taizé

Bussresan hem var en pärs. 32 sega timmar med skitfilmer och dålig luft. Men det är inget att klaga över. Det finns inget att klaga på. Jag fick med mig så oerhört mycket av veckan i Taizé. Tack för alla guldkorn. Jag har hopp om världen igen!

På en plats som Taizé är det lätt att vara god. Det kristna livet handlar inte om ett intrikat tankesystem. Det är ett sätt att leva. Laga mat ihop, städa toaletter, läsa bibeln, gå i kyrkan, diska, och möta nya människor med en öppen attityd. Låter pretto, jag vet, men det är vackert när de vackra tankarna faktiskt går att uppfylla - till viss del i allfall. En liten luftficka i denna sjuka värld!

För att komma djupt in i det andliga livet krävs disciplin. I Taizé har man bön tre gånger per dag. Morgon, eftermiddag och kväll. När klockorna ringer väller folk in i kyrkan. Det är vackert att se. Aktiviteten i det lilla samhället stannar upp och alla riktar sig mot den osynliga världen för en stund. Sången, tankarna, kroppen; allt riktas mot något gemensamt. Det är vackert. Till och med den fula hangarliknande kyrkan får ett skimmer över sig.

Att sitta tyst med 700 människor är en speciell känsla, att sjunga med 700 människor är fantastiskt. Jag har redan bestämt mig för att åka tillbaka nästa år. Det inrutade livet passar en splittrad människa som jag. Disciplin kan faktiskt vara befriande. Man hoppar helt enkelt över känslan: "Nä jag känner inte för det, nä jag har ingen lust." Den rösten pekar man finger åt, sätter sig på det stenhårda golvet med benen i lotus och ber. För det mesta är det tyst och tomt där inne. Men ibland reser sig håret på armarna, ibland glimmar det till, och det är så värt alla de där timmarna av ryggont och noll gensvar från han där uppe. Fri och lätt går man ut i solljuset för att äta en enkel måltid.

I fredags, efter den så kallade korsmässan, var vi några som satt kvar i kyrkan och sjöng till klockan halv två på natten. På slutet var rösten helt slut. Vi la oss på rygg och tittade upp i taket. Endast ett ljus, placerat mitt på korset, lös i den väldiga kyrkan.

Jeftas dotter

I Domarbokens elfte kapitel lovar Jefta att han ska offra den första som kommer ut genom dörren till hans hus för att möta honom, om Gud ger honom seger mot ammoniterna.

Jeftas dotter möter sin pappa med tamburin och sång och är överlycklig att se den ärorike domaren komma hem välbehållen efter det svåra slaget. Jefta inser vad han gjort, sliter sina kläder och skriker ut sin förtvivlan.

"Om du har gett Herren ett löfte, gör då med mig som du lovat", säger dottern utan att tveka. Det enda hon begär är att få en frist på två månader. De två månaderna ska hon ska tillbringa i bergen med sina väninnor, och där ska hon gråta ut sin sorg över att dö som jungfru.

Jag vet inte riktigt varför, men jag bara älskar den här texten. Den är så brutal, men samtidigt så vacker. Jag följer dottern och väninnorna på håll upp för berget. På natten tittar jag fram bakom några stenar och ser dom dansa i skenet av lägerelden. Jag ser dom gråta, jag ser dom skratta. Kanske är det något extra speciellt med kvinnlig gemenskap. Alla hennes väninnor släpper allt de har för handen och ger två månader av sina liv till henne. De vet vad som är viktigast och då finns ingen tvekan om vad som är rätt att göra. Sorgen får utrymme, och den får levas ut. Jeftas dotter dör lycklig, trots att hon aldrig haft en man.

Den andra delen av berättelsen, den svåra, dvs. Jeftas löfte med Gud, handlar (i min mening) om att man någon gång i livet måste offra något mycket kärt för att kunna gå vidare. Men det man offrar måste man älska och sörja.

I bibeln är allt dramatiserat och förstorat, så att man ska inse allvaret och konsekvenserna av våra val. Allt är på liv eller död. Ett sant liv kan inte levas utan sorg, smärta och död. Så även här. Om man läser texten bokstavligt blir den fruktansvärd, eftersom Jefta vet vem som ska möta honom i dörren. Läser man den symboliskt finns det hur mycket som helst att hitta.

Om tio timmar sitter jag på bussen till Taizé. Så det blir paus i bloggandet en tid. När jag kommer tillbaka ska jag berätta hur det var. Om någon nu är intresserad av det!

Vi hörs

Krönika

Läs min krönika på mindfulliving, en fin hemsida om miljö, medvetna val och sånt. Jag kommer skriva där lite då och då!

Du

Jag fick glänta in till himmelriket. En kort stund stod porten öppen. Det var så obeskrivligt vackert. I ditt ansikte fick jag vila; i din närhet snuddade jag vid det ofattbara, det omöjliga. Jag la mina kort på bordet, så som jag aldrig gjort med någon tidigare. Jag vågade blotta mig. Jag gick in i det med hela min själ, och önskade att det aldrig skulle ta slut.
Någon gång kommer jag ut på andra sidan, ännu rikare. Jag vet det, men just nu hjälper inget, bara sorg. Kan man stå kvar i den öppningen, eller måste man ta ett steg tillbaka - skydda sig? När det tog slut med A för sex år sedan, bestämde jag mig för att inte bli sårad igen. Aldrig mer bränd, utan alltid gå först, alltid en öppen bakdörr. Men livet vill annorlunda. Nu är jag bränd igen, och kroppen skriker. Den bär på en stor klump som vill ut. Kanske kan man gråta bort den? Eller leva ut den, inte vända den inåt som jag alltid annars gör. Jag vill inte gå in i stilleståndet, det där ödsliga ingemanslandet, där ingen kan nå mig, inte ens Gud.
Men trots att det gör så förbannat jävla ont vill jag inte vara utan det. I natt sover systrarna hos mig, håller min hand, klappar min kind, vaggar mig till sömn!
Någon gång kommer jag ut på andra sidan, rikare, ljusare och med mer kärlek till världen!

"From bitter searching of the heart, quickened with passion and with pain, We rise to play a greater part." (Leonard Cohen)

Tintin & Bibeln

En vän till mig konstaterade häromdagen att jag bara läser Bibeln och Tintin. Det ligger något i det. Tintin har följt mig sedan jag fick den första boken i åttaårs åldern (har alla utom Sovjet). En uppenbarelse från första början. Men det mest märkliga är att Tintinböckerna blir bättre för varje år som går. Varje ruta är ett mästerverk. Om man vill bli en duktig fotograf ska man studera Tintin. Det är så exakt att man tappar andan. Samma sak med Bibeln. Det är en omöjlig bok att skriva, så komplex, motsägelsefull, vacker, ond och god. Inget av livets skiftningar utesluts. Den innehåller alla delar av livet och himmelriket. Jag hatar debatten om bokstavstroende, för den är dödsdömd redan från början. Bibeln beskriver precis hur svårt livet är, särskilt GT, en bok som säger mer om människan än om Gud. Och så har vi lösningen i NT. Nyckeln som dyrkar upp GT, det vill säga rötterna. Båda behövs, utan den ena kan den andra inte existera.

Nu måste jag ut och fira att Sverige vann!

Hängslebyxor

När jag var ute med J och L för några dagar sedan såg vi en kille som hade precis likadana hängslebyxor som jag hade på julafton 1982. Han såg ganska tuff ut, konstigt nog. Benen var uppkavlade och han hade vit skjorta på sig precis som jag. Av en slump upptäckte jag detta sammanträffande när jag bläddrade igenom ett gamlat fotoalbum idag.

Hängslebyxor är nog inget för mig ändå, men den där Brian Jones frisyren går inte av för hackor.

The windows of the world

Har försökt få ordning på tillvaron idag. Långa promenader med anteckningsblocket i handen. Men inte mycket blev skrivet. När jag kom hem, orkade jag inte med mina smutsiga fönster längre, och började det mödosamma arbetet med att ta bort ett år av ingrodd smuts. Hade jag vetat hur jobbigt det var, hade jag aldrig börjat.

Det fanns en vag förhoppning om att jag skulle se klarare på saker och ting genom att göra det yttre lite klarare. Men effekten blev minimal. Allt det svåra drog sig bara lite längre in, stillade sig, bidar sin tid. Det är jobbigt att känna sig maktlös. Den enda jag kan göra är att överlämna mig, men inte ens det vågar jag.

Har aldrig haft sådan spelglädje som nu. Efter fem veckor i gips, skrek gitarren efter att bli spelad på. Jag torkade av den, höll den ömnt i famnen och började försiktigt och trevande. Efterhand kom frenesin tillbaka, och känslorna fick äntligen sitt utlopp.

Snart drar jag från den här jävla stan. Ska vara i Dalarna hela sommaren och skriva på en lokalblaska. Bortsprungna katter och pensionärsträffar kanske är vad jag behöver? Men jag vill inte bli nedtagen på jorden, jag vill dansa bland molnen, bada i vattenfall och göra oplanerade utflykter!

Sånt är livet, aldrig en raksträcka!

Livets frukter

Ligger i soffan under täcket och försöker bota min huvudvärk med Astral Weeks. Det har varit en sjöblöt helg, med mycket öl, cigaretter, parkliv och dans. En galet rolig och samtidigt djupt vemodig stämning har hängt över mig de senaste dagarna. Nu får det bli renlevnadsliv ett tag, så att nerverna kommer i styr igen.

Van Morrison sjunger: in another time, in another place. Kanske är det så jag ska tänka. Universum ger mig allt jag vill ha, förutom det jag vill ha. Det finns en högre ordning, en löst skissad bluprint, som jag ska måla färdigt med livet frukter. Kanske har jag hittat den finaste frukten av dem alla.

Kärleken

Det som är så fantastiskt med att vara kär, är att man möter sin omvärld på ett helt nytt sätt. Plötsligt är det hur lätt som helst att ösa beröm över sina vänner. Man är rak och tydlig, gör inget mot sin vilja, och avvisar med mjukhet och värme. Det är en överväldigande känsla att vara förälskad, för alla människor möter en med respekt, man är klar och tydlig med sig, och det är precis vad man får tillbaka. Inga projektioner, bara rena känslor, fria från dömande och distans.
Är så lycklig över att en viss människa har öppnat den här kanalen i mig.

Ateist attack

När jag åkte tunnelbana i fredags mötte jag en kusin till mig. Vi hade inte setts på länge och fyllde i några luckor. Jag berättade att jag läste till präst. När han gick av några stationer senare, vände sig en kille mot mig, tittade mig i ögonen och frågade om jag läst Richard Dawkins bok, The God Delusion. Jag berättade att jag kände till den, och visste vad den handlade om. För er som inte vet, så är Dawkins ateisternas främsta språkrör i dessa tider. Han är professor på Oxford och har skrivit böcker om evolution och leder nu en mission som går ut på att ta död på myten om Gud. Han medger att alla kristna och muslimer inte är fundamentalister, men anser att man upprätthåller detta falska, påhittade system genom att fortsätta vara tronde. Alla uppmans alltås att bli ateist.

"Han har ganska tunga argument, det kan du ju inte förneka. Det går ju inte att bevisa Guds existens, eller hur", sa killen. Jag blev mållös. Han forsatte babbla om Darwin och vetenskap, och ville få mig att erkänna att världens främsta ateist faktiskt har rätt. Vi hann inte så långt i samtalet. Han klev av med ett snett leende. Men jag hann inte mer än pusta ut förren en annan kille som lyssnat på vårt samtal sa: Jag har också läst den där boken. Och så var samtalet igång igen. Jag försökte säga att jag inte gillar Dawkins sätt att kategorisera all religion som skit, för då gör han ju precis samma sak som många galna religiösa ledare gjort genom tiderna, det vill säga, döma ut miljontals människor för deras icke-tro. Men killen gav sig inte. Det går ju inte att bevisa Gud, eller hur, då kan han ju inte finnas.

Jag tog ett djupt andetag, och sa: Men tron på Gud kan faktiskt ge något annat, något mer, det vi inte kan se och förstå. Han log mot mig, tittade ner i golvet, lyfte sin väska och sa: Ja, men det fyller jag med fotboll.

När jag klev av vid min station, klappade det innanför bröstet. Jag kände mig uppjagad och lite orolig inombords. Vad svara man på såna här påhopp? Jag vet inte! Precis som vissa människor slänger bibeln i ansiktet på folk, slängde de här killarna ateister och naturvetenskap i mitt ansikte. Ser ni inte vad ni gör, ser ni inte att ni gör samma sak, tänkte jag.

Det är hotfullt att tro på Gud och andlighet i vissa människors ögon. Trots att den Gud jag tror på är kärlekens Gud, så är den tydligen farlig. Det som ligger utanför oss, det vi inte kan kontrollera kan vissa inte acceptera. Men Gud bor i alla, omsluter alla, vare sig man vill eller inte.

Halvvägs in i skogen

Det känns som jag befinner mig mitt i skogen. Jag har gått halvvägs och vill inte vända, jag kan inte vända, har gjort mina val - och står för dem.
Jag valde att gå in i skogen för den luktade så gott, för att den gömde på något stort och skimrande vackert. Mycket har jag lärt mig på vägen. Tryggare har jag blivit, större självförtroende har jag fått, lyckligare är jag men samtidigt mer sorgsen. Hälvvägs in i skogen börjar jag ifrågasätta allt. Allt det jag lärt mig på vägen hjälper inte längre. Jag vill inte ifrågasätta allt, det är förbannat jobbigt att ifrågasätta. Det är skönare att acceptera och älska. Men mitt inre är motspänstigt. Allt ska bollas fram och tillbaka, vägas och granskas. Grunden är gungning.
Man vill ju så gärna vara självständig. Men vad är det för ändamål egentligen. Överlämnandet är det som kräver mod. Självständighet föder bara högmod.

En låt har fastnat i min hjärna. Mercy seat av Nick Cave. Den följer mig i skogen. Så arbetar min hjärna nu. Den inre processen är inte alltid så vacker!

Psykologisk raggning - en lektion i kärlek

Häromdagen, när jag la mig för att sova, satte jag på P1 och tänkte att rösterna skulle söva mig. Men programmet var spännande och jag blev klarvaken.

Den kvinnliga reporten hade följt en gäng killar en längre tid. De (killarna) hade läst en bok där de lärt sig den ädla konsten i att ragga brudar. Det var någon slags teknik, som gick ut på att in i minsta detalj lära sig det psyko-sociala spelet som uppstår när två människor möter varandra. En metod för att få många tjejer kort och gått. Man skulle inte bli knäckt av ett nej, utan genast rikta in sig på ett nytt objekt. Målmedvetet sondera baren, dansgolvet, toakön - som en hungrig tiger.

Den ena killen pratade om kärlek som om den vore kemiska substanser. I mina öron lät det som det här spelet mest handlade om att läsa av ett mönster, bemästra det och utnyttja kunskapen på ett fördelaktigt sätt. Hon säger så, då ska jag svar så. Om hon tittar i golvet, ska jag dra ett skämt. Om hon säger att det är varmt och samtidigt rättar till håret, så betyder det...

Nu har jag visserligen varit singel i fyra år, men känns inte detta allt för simpelt. Jag blir galen när man psykologiserar för mycket, och tror att man vet hur saker och ting hänger ihop. Mystik förvandlas till en handbok med praktiska råd och tillvägagångsätt, där jag lär mig hur varje möte kan utnyttjas på ett tillfredställande sätt. (Ett svårt trauma för den postmoderna eran kommer det visa sig.) Att en såndär teknik faktiskt fungerar för vissa, visar hur mycket vi människor anpassar oss efter ett visst bettende och hur mycket vi längtar efter att bli uppmärksammade och älskade.

Jag har själv gått många år i terapi och är överlycklig över all hjälp jag fått för att förstå mig själv och min historia. Men när livet reduceras till biologiska och psykologiska mekanismer blir det plötsligt förutsägbart och distanserat.

Grunden till riktig kärlek är att den inte är beräknande eller planerad. Agape, den gudomliga kärleken, är spontan och utan villkor. Om jag visste hur den uppstod i min kropp skulle den inte vara spontan längre. Vad är hönan och vad är ägget?

Tre dagar i skärselden

Jag har suttit med en gräsligt jobbig hemtenta i tre dagar. Som tur var hade jag mycket god mat kvar från min födelsedag. Men förutom korta avbrott för sömn och mat har jag suttit med pannan i djupa veck och försökt förstå den djupare innebörden av teodicéproblemet. Imorgon är jag tillbaka med nya krafter.

Födelsedag och ny sjuårsperiod.

I morgon fyller jag 28 år, Jippi. Eller vad säger jag. Det är ganska jobbigt att fylla år. Man ska vara glad och tacksam och bjud på sig, och så ska man ta emot. Kanske är det de som är svårast. Ta emot.

I vilket fall, jag träder in i en ny sjuårsperiod i morgon. Rudolf Steiner, antroposofins grundare, delar i människans liv i sjuårsperioder. Varje period har något specifikt som ska utvecklas. 21-28 handlar bland annat om att bli vuxen, utveckla viljan och låta den känslomässiga visheten växa fram. Perioden 21-28 är mycket en spegling av tonåren fast på en ny, mer ansvars och verklighetsförankrad nivå. De sista åren mellan 26 och 28 har skyddsängeln inte längre samma möjlighet att inverka i ens öde. Det kommer dröja ända till 42 innan jag får tillbaka skyddsängeln i samma utsträckning som innan 28.

Nu börjar allvaret med andra ord. Det är nu jag ska ner i materian och bära oket av att vara människa. Men om man har hittat en riktning i livet, om man vet vart man är på väg, behöver det inte bli så betungande. Ett större lugn kan infinna sig.

Det hoppas jag på. Men spillevinken i mig behöver ju inte helt dö bort, han får gärna fortsätta att piffa upp tillvaron när den blir för allvarlig och grå.

Pax

Nya smällar av konventionen

Man får några dagar på sig att smälta de nya insikterna. Sen kommer prövningarna, som ett brev på posten, för att se om det bara var tomma ord, eller om insikterna faktiskt är förankrade i det inre.
Ett litet telefonsamtal fick mig att vackla idag. Jag gled undan, var otydlig, lät frågan hänga kvar i luften, olöst. När jag lagt på var min första impuls: kan jag inte bara få slippa det här med att hela tiden göra upp med konventionen, jag orkar inte mer. Den andra impulsen sa: Här har du den perfekta möjligheten att göra upp. Ta ytterligare ett steg mot att leva ett sant liv, mot mig själv och min omgivning.

Ord är ord, handling är handling. Det är orden jag är bra på. Öga mot öga med den svarta ängeln börjar jag plötsligt darra av skräck och kryper in i mitt skal igen. De där välformulerade insikterna om att sanningen ska göra mig fri, är som bortblåsta och gamla mönster dyker upp. Det förflutna håller mig kvar, det förflutna vill inte att jag ska förändras.
Jag är ärlig till en viss gräns, men jag går aldrig hela vägen. En rest lämnas alltid kvar, och det är den resten som ploppar upp i nuet. Hallå, du glömde mig, säger den och rycker i byxbenet som ett ivrigt barn som vill få kontakt med sin frånvarande förälder.
Det finns två val: Antingen gå in i hopplöshet och tycka synd om mig. Trycka undan, föreneka och slutligen glömma bort. Eller så kan man se det hela som en utmaning, ett elddop - vilket innebär att när jag gått igenom lågorna, kommer jag fram till en ny plats, och den skiljer sig från den gamla. Den är vackrare och mer kärleksfull.
Det handlar om Död och Uppståndelse. Vetekornet måste dö i jorden för att nå sin fulla potential. Att förändras är att låta saker falla i mullen. Man säger Tack och adjö, osentimentalt!

Enveckas jubileum: hurra, hurra, hurra!

Dags för halvtidsvila och reflektion. Nu har jag haft bloggen i en dryg vecka. Den har inte börjat leva sitt egna liv ännu, men den har definitivt blivit en nära vän, och vi umgås mycket för att ha känt varandra så pass kort tid. Det är en han har jag bestämt mig för: Ganska tolerant, men kräver eftertanke, gillar att gå från den stora till det lilla, eller tvärtom. Han är lagom personlig, lagom mycket namedropping, begränsat med populärkulturella referenser. Han gillar att avsluta med en lättillgänglig konklusion i ljus positiv anda, eller uppmanande som med ett välkänt bibelcitat. Tyder på mognad och strukturert sinnelag. Han har ibland visat tendenser till att vara näsvis, snusförnuftig, lillgammal. Han är gräsligt förtjust i filosofiska resonemang och tänker inte sälja sig till att skriva om smörgåspålägg, shopping eller bakfylleångest.

Skål för dig min vän!

När jag bloggar söker jag bekräftelse, det måste erkännas. Det värmer i bröstet när en kommentar trillat in. Herregud någon läser mina ord. Så hur mycket skriver jag för att jag har något vettigt att säga, och hur mycket skriver jag för att få uppmärksamhet? Kanske kan man inte separera dem. Från att skriva dagbok åt byrålådan skriver jag nu plötsligt för vem som helst. En ganska drastisk förändring. De intima kapitlen sorteras bort, och ger plats för det stora penseldragen.

Det är lika bra att erkänna att bekräftelsebehovet finns där. Annars skulle jag ju lika gärna kunna fortsätta skriva för byrålådan!

Den som sår i sitt kött ska skörda färgängelse ur köttet, men den som sår i anden skall skörda evigt liv i anden (Gal 6:8).