"Så jävla sjukt!"

När jag var ute på en kompis landställe i helgen, kom så klart skolmassakern i Finland upp som ett givet samtalsämne på dagordningen. Där satt vi på verandan och käkade frukost i den varma september solen. Skärgårdsvattnet glittrade och kaffet var ljummet. Vi la bena i kors, borstade bort smulorna och lutade oss tillbaka:
"Vad sjukt, hur fan kan man göra så, vilket jävla psyko, vilken dåre."

När jag kom hem kände jag mig illa till mods. Vårt sätt att prata om denna händelse kändes så über på något sätt.
Så fort det händer något galet i världen, något som vi inte kan förstå, så säger vi alltid, "vad sjukt", och i samma sekund de där orden uttalas distanserar vi oss ifrån händelsen.
Vi, det vill säga övremedelklassynglingar med akademiska utbildningar, sippar på kaffet i den paradisiska skärgårdsmiljön, tittar ut över vattnet och säger: "vilken sjuk jävel", för vi skulle minsann aldrig göra något sådant, inte ens i närheten, vi skulle knappt död en myra. Det är bara dårar som mördar, och dårar borde låsas in för gott. De är inte värda något annat.

Vi tänker inte tankar som att det där youtube-klippet var ett rop på hjälp, ett sista desperat försök att få kontakt med världen.

Vi är även sådana människor som skyller det stora antalet uteliggare på den där psykreformen från 90-talet. Men vi säger inte det för att vi vill att någon ska ta hand om dem, utan för att vi vill att gatorna ska vara rena.

Allt som är konstigt är patologiskt. Men vem är det som har gjort dessa människospillror sjuka?borde vara frågan vi ställer oss!
Från och med nu ska jag sluta säga att saker och ting är sjuka.

Som om inte jag har del i världens lidande. Bara genom att vara född på denna jord är jag en del av mänsklighetens sorg. Men så lätt ställer jag (och många med mig) högt över detta faktum. Jag sätter en patologisk stämpel på allt runt mig, och friskförklarar mig själv. Men i själva verket är gränsen där emellan hårfin.