Tiggaren!

Vid Odenplans tunnelbanestation, uppgången mot Norrtullsgatan, står alltid samma kvinna och tigger efter pengar. Hon står alltid på samma plats, innanför glasdörrarna vid gatuplanet. Det måste vara hundratals människor som passerar henne varje dag, och jag har aldrig sett någon ge henne några pengar, och då har jag ändå bott i området i fyra år. Det kan bero på att hon har ett ganska välvårdat yttre. Kläderna är inte snygga men rena, ansiktet ser trött ut men inte tärt av droger och kyla. Det är något skumt med henne. En gång satt hon ock skrev på cafét bredvid och drack en latte. Hon såg ut som vem som helst. Men hela arbetsdagar står hon där, tröstlöst och med samma monotona stämma: "Har du några kronor".
Varje gång tittar jag i backen, och varje gång önskar jag att det ska gå någon före mig så att jag slipper få den där frågan.
Nej, jag har aldrig gett henne några pengar. Jag inbillar mig att hon egentligen inte behöver stå där, att hon fastnat i en ond cirkel som hon inte kan ta sig ur. Men vad vet jag.
Fan vad tiggarna väcker mycket i en. Särskilt de där som lägger mössan på marken och ställer sig på knä med knäppta händer i bön, två meter från bankomatkön. Vad ska man göra? Det gör ont, och ändå vill man bara värja sig.