Resultatinriktad!

När jag satt i bilen igår, lyssnad jag på P3. Det var något skitprogram som handlade om en tjej som skulle få till en dejt med någon av killarna som ringde in. När hon beskrev sin drömkille för programledaren höll jag på att krocka i rondellen. Hon började med de vanliga: Smart, snygg, lätt till skratt, självständig, framåt osv. Men plötsligt säger hon det där hemska 2000-tals ordet som får mig att se rött: Resultatinriktad!

Plötsligt dök deras första möte i sängkammaren upp för min inre syn:

- Älskling vad vill du få ut av den här kvällen?
- Jag vill ha orgasm!
- Det är min målsättning också, va bra att vi strävar åt samma håll. Kommunikation är viktigt... Hur vill du ha den föresten, snabbt, långsamt, eller lite mittemellan?
- Lite mittemellan (fniss).
- Jag ska gör mitt bästa älskling, du vet att jag alltid gör allt för att uppnå mina mål. Resultatet kommer alltid i först rummet hos mig!
- Det är därför jag älskar dig så.

Inre contra Yttre

Sommarvikariatet är igång. Igår var jag på en så kallad industrirundvandring. Jag gick runt med ett gäng pensionärer och kollade in tillverkningsprocessen på olika industrier i en liten by utanför Säter. Det var ungefär lika roligt som det låter. De andra artiklarna, trafikolycka och teatergenrep, var lite mer spännande.
Jag saknar livet i Taizé. Ibland undrar jag om jag är arbetesskygg. Jag har aldrig gillat att lönearbeta. Men att diska kastruller i Taizé var konstigt nog skitkul. Jag kanske romantiserar. Men vad är syftet med att göra karriär egentligen, förutom att tillfredställa sitt ego eller uppfylla föräldrars krav/önskningar? Undrar om människor har någon som helst aning om vad som är drivkraften bakom deras val. Om man skalar bort pengar, trygghet och status, vad hamnar man då?

Fram till 23, följde jag mallen mina föräldrar skissat fram. Att plötsligt börja göra val baserade på någon slags vag inre intuition är främmande i vår värld. Visst, man pratar om att magkänslan ska styra, men vad fan är det. Magkänsla! Det är att förminska det inre livet till en onyanserad känsla. Att ta reda på vad den där magkänslan har sitt ursprung höjer däremot medvetenheten om det inre livet.
Det stora problemet med västerlandets psykologi är att man studerar själen med ett utifrån perspektiv. Själen blir till ett föremål, bland många andra föremål. I kognitiv terapi får själen en mekanisk struktur. Det är livsfarligt. Vi tror vi kan trycka in själen i varats trånga ram, och det begränsar människans utveckling. Vi lever efter de yttre villkoren. Men det är helt galet, för människan är lika mycket en inre varelse, och inte bara ett djur med ett specifikt beteendemönster.

Om du blundar och koncentrer dig på andningen, kommer du inse att det är något annat än biologin som håller dig vid liv. Mellan ut och inandning sker något stort. I det tomrummet gömmer sig livets mysterium. Livsanden blåstes in i din näsa vid födseln.
Livet är en gåva.

Taizé

Bussresan hem var en pärs. 32 sega timmar med skitfilmer och dålig luft. Men det är inget att klaga över. Det finns inget att klaga på. Jag fick med mig så oerhört mycket av veckan i Taizé. Tack för alla guldkorn. Jag har hopp om världen igen!

På en plats som Taizé är det lätt att vara god. Det kristna livet handlar inte om ett intrikat tankesystem. Det är ett sätt att leva. Laga mat ihop, städa toaletter, läsa bibeln, gå i kyrkan, diska, och möta nya människor med en öppen attityd. Låter pretto, jag vet, men det är vackert när de vackra tankarna faktiskt går att uppfylla - till viss del i allfall. En liten luftficka i denna sjuka värld!

För att komma djupt in i det andliga livet krävs disciplin. I Taizé har man bön tre gånger per dag. Morgon, eftermiddag och kväll. När klockorna ringer väller folk in i kyrkan. Det är vackert att se. Aktiviteten i det lilla samhället stannar upp och alla riktar sig mot den osynliga världen för en stund. Sången, tankarna, kroppen; allt riktas mot något gemensamt. Det är vackert. Till och med den fula hangarliknande kyrkan får ett skimmer över sig.

Att sitta tyst med 700 människor är en speciell känsla, att sjunga med 700 människor är fantastiskt. Jag har redan bestämt mig för att åka tillbaka nästa år. Det inrutade livet passar en splittrad människa som jag. Disciplin kan faktiskt vara befriande. Man hoppar helt enkelt över känslan: "Nä jag känner inte för det, nä jag har ingen lust." Den rösten pekar man finger åt, sätter sig på det stenhårda golvet med benen i lotus och ber. För det mesta är det tyst och tomt där inne. Men ibland reser sig håret på armarna, ibland glimmar det till, och det är så värt alla de där timmarna av ryggont och noll gensvar från han där uppe. Fri och lätt går man ut i solljuset för att äta en enkel måltid.

I fredags, efter den så kallade korsmässan, var vi några som satt kvar i kyrkan och sjöng till klockan halv två på natten. På slutet var rösten helt slut. Vi la oss på rygg och tittade upp i taket. Endast ett ljus, placerat mitt på korset, lös i den väldiga kyrkan.

Jeftas dotter

I Domarbokens elfte kapitel lovar Jefta att han ska offra den första som kommer ut genom dörren till hans hus för att möta honom, om Gud ger honom seger mot ammoniterna.

Jeftas dotter möter sin pappa med tamburin och sång och är överlycklig att se den ärorike domaren komma hem välbehållen efter det svåra slaget. Jefta inser vad han gjort, sliter sina kläder och skriker ut sin förtvivlan.

"Om du har gett Herren ett löfte, gör då med mig som du lovat", säger dottern utan att tveka. Det enda hon begär är att få en frist på två månader. De två månaderna ska hon ska tillbringa i bergen med sina väninnor, och där ska hon gråta ut sin sorg över att dö som jungfru.

Jag vet inte riktigt varför, men jag bara älskar den här texten. Den är så brutal, men samtidigt så vacker. Jag följer dottern och väninnorna på håll upp för berget. På natten tittar jag fram bakom några stenar och ser dom dansa i skenet av lägerelden. Jag ser dom gråta, jag ser dom skratta. Kanske är det något extra speciellt med kvinnlig gemenskap. Alla hennes väninnor släpper allt de har för handen och ger två månader av sina liv till henne. De vet vad som är viktigast och då finns ingen tvekan om vad som är rätt att göra. Sorgen får utrymme, och den får levas ut. Jeftas dotter dör lycklig, trots att hon aldrig haft en man.

Den andra delen av berättelsen, den svåra, dvs. Jeftas löfte med Gud, handlar (i min mening) om att man någon gång i livet måste offra något mycket kärt för att kunna gå vidare. Men det man offrar måste man älska och sörja.

I bibeln är allt dramatiserat och förstorat, så att man ska inse allvaret och konsekvenserna av våra val. Allt är på liv eller död. Ett sant liv kan inte levas utan sorg, smärta och död. Så även här. Om man läser texten bokstavligt blir den fruktansvärd, eftersom Jefta vet vem som ska möta honom i dörren. Läser man den symboliskt finns det hur mycket som helst att hitta.

Om tio timmar sitter jag på bussen till Taizé. Så det blir paus i bloggandet en tid. När jag kommer tillbaka ska jag berätta hur det var. Om någon nu är intresserad av det!

Vi hörs

Krönika

Läs min krönika på mindfulliving, en fin hemsida om miljö, medvetna val och sånt. Jag kommer skriva där lite då och då!

Du

Jag fick glänta in till himmelriket. En kort stund stod porten öppen. Det var så obeskrivligt vackert. I ditt ansikte fick jag vila; i din närhet snuddade jag vid det ofattbara, det omöjliga. Jag la mina kort på bordet, så som jag aldrig gjort med någon tidigare. Jag vågade blotta mig. Jag gick in i det med hela min själ, och önskade att det aldrig skulle ta slut.
Någon gång kommer jag ut på andra sidan, ännu rikare. Jag vet det, men just nu hjälper inget, bara sorg. Kan man stå kvar i den öppningen, eller måste man ta ett steg tillbaka - skydda sig? När det tog slut med A för sex år sedan, bestämde jag mig för att inte bli sårad igen. Aldrig mer bränd, utan alltid gå först, alltid en öppen bakdörr. Men livet vill annorlunda. Nu är jag bränd igen, och kroppen skriker. Den bär på en stor klump som vill ut. Kanske kan man gråta bort den? Eller leva ut den, inte vända den inåt som jag alltid annars gör. Jag vill inte gå in i stilleståndet, det där ödsliga ingemanslandet, där ingen kan nå mig, inte ens Gud.
Men trots att det gör så förbannat jävla ont vill jag inte vara utan det. I natt sover systrarna hos mig, håller min hand, klappar min kind, vaggar mig till sömn!
Någon gång kommer jag ut på andra sidan, rikare, ljusare och med mer kärlek till världen!

"From bitter searching of the heart, quickened with passion and with pain, We rise to play a greater part." (Leonard Cohen)

Tintin & Bibeln

En vän till mig konstaterade häromdagen att jag bara läser Bibeln och Tintin. Det ligger något i det. Tintin har följt mig sedan jag fick den första boken i åttaårs åldern (har alla utom Sovjet). En uppenbarelse från första början. Men det mest märkliga är att Tintinböckerna blir bättre för varje år som går. Varje ruta är ett mästerverk. Om man vill bli en duktig fotograf ska man studera Tintin. Det är så exakt att man tappar andan. Samma sak med Bibeln. Det är en omöjlig bok att skriva, så komplex, motsägelsefull, vacker, ond och god. Inget av livets skiftningar utesluts. Den innehåller alla delar av livet och himmelriket. Jag hatar debatten om bokstavstroende, för den är dödsdömd redan från början. Bibeln beskriver precis hur svårt livet är, särskilt GT, en bok som säger mer om människan än om Gud. Och så har vi lösningen i NT. Nyckeln som dyrkar upp GT, det vill säga rötterna. Båda behövs, utan den ena kan den andra inte existera.

Nu måste jag ut och fira att Sverige vann!

Hängslebyxor

När jag var ute med J och L för några dagar sedan såg vi en kille som hade precis likadana hängslebyxor som jag hade på julafton 1982. Han såg ganska tuff ut, konstigt nog. Benen var uppkavlade och han hade vit skjorta på sig precis som jag. Av en slump upptäckte jag detta sammanträffande när jag bläddrade igenom ett gamlat fotoalbum idag.

Hängslebyxor är nog inget för mig ändå, men den där Brian Jones frisyren går inte av för hackor.

The windows of the world

Har försökt få ordning på tillvaron idag. Långa promenader med anteckningsblocket i handen. Men inte mycket blev skrivet. När jag kom hem, orkade jag inte med mina smutsiga fönster längre, och började det mödosamma arbetet med att ta bort ett år av ingrodd smuts. Hade jag vetat hur jobbigt det var, hade jag aldrig börjat.

Det fanns en vag förhoppning om att jag skulle se klarare på saker och ting genom att göra det yttre lite klarare. Men effekten blev minimal. Allt det svåra drog sig bara lite längre in, stillade sig, bidar sin tid. Det är jobbigt att känna sig maktlös. Den enda jag kan göra är att överlämna mig, men inte ens det vågar jag.

Har aldrig haft sådan spelglädje som nu. Efter fem veckor i gips, skrek gitarren efter att bli spelad på. Jag torkade av den, höll den ömnt i famnen och började försiktigt och trevande. Efterhand kom frenesin tillbaka, och känslorna fick äntligen sitt utlopp.

Snart drar jag från den här jävla stan. Ska vara i Dalarna hela sommaren och skriva på en lokalblaska. Bortsprungna katter och pensionärsträffar kanske är vad jag behöver? Men jag vill inte bli nedtagen på jorden, jag vill dansa bland molnen, bada i vattenfall och göra oplanerade utflykter!

Sånt är livet, aldrig en raksträcka!

Livets frukter

Ligger i soffan under täcket och försöker bota min huvudvärk med Astral Weeks. Det har varit en sjöblöt helg, med mycket öl, cigaretter, parkliv och dans. En galet rolig och samtidigt djupt vemodig stämning har hängt över mig de senaste dagarna. Nu får det bli renlevnadsliv ett tag, så att nerverna kommer i styr igen.

Van Morrison sjunger: in another time, in another place. Kanske är det så jag ska tänka. Universum ger mig allt jag vill ha, förutom det jag vill ha. Det finns en högre ordning, en löst skissad bluprint, som jag ska måla färdigt med livet frukter. Kanske har jag hittat den finaste frukten av dem alla.

Kärleken

Det som är så fantastiskt med att vara kär, är att man möter sin omvärld på ett helt nytt sätt. Plötsligt är det hur lätt som helst att ösa beröm över sina vänner. Man är rak och tydlig, gör inget mot sin vilja, och avvisar med mjukhet och värme. Det är en överväldigande känsla att vara förälskad, för alla människor möter en med respekt, man är klar och tydlig med sig, och det är precis vad man får tillbaka. Inga projektioner, bara rena känslor, fria från dömande och distans.
Är så lycklig över att en viss människa har öppnat den här kanalen i mig.

Ateist attack

När jag åkte tunnelbana i fredags mötte jag en kusin till mig. Vi hade inte setts på länge och fyllde i några luckor. Jag berättade att jag läste till präst. När han gick av några stationer senare, vände sig en kille mot mig, tittade mig i ögonen och frågade om jag läst Richard Dawkins bok, The God Delusion. Jag berättade att jag kände till den, och visste vad den handlade om. För er som inte vet, så är Dawkins ateisternas främsta språkrör i dessa tider. Han är professor på Oxford och har skrivit böcker om evolution och leder nu en mission som går ut på att ta död på myten om Gud. Han medger att alla kristna och muslimer inte är fundamentalister, men anser att man upprätthåller detta falska, påhittade system genom att fortsätta vara tronde. Alla uppmans alltås att bli ateist.

"Han har ganska tunga argument, det kan du ju inte förneka. Det går ju inte att bevisa Guds existens, eller hur", sa killen. Jag blev mållös. Han forsatte babbla om Darwin och vetenskap, och ville få mig att erkänna att världens främsta ateist faktiskt har rätt. Vi hann inte så långt i samtalet. Han klev av med ett snett leende. Men jag hann inte mer än pusta ut förren en annan kille som lyssnat på vårt samtal sa: Jag har också läst den där boken. Och så var samtalet igång igen. Jag försökte säga att jag inte gillar Dawkins sätt att kategorisera all religion som skit, för då gör han ju precis samma sak som många galna religiösa ledare gjort genom tiderna, det vill säga, döma ut miljontals människor för deras icke-tro. Men killen gav sig inte. Det går ju inte att bevisa Gud, eller hur, då kan han ju inte finnas.

Jag tog ett djupt andetag, och sa: Men tron på Gud kan faktiskt ge något annat, något mer, det vi inte kan se och förstå. Han log mot mig, tittade ner i golvet, lyfte sin väska och sa: Ja, men det fyller jag med fotboll.

När jag klev av vid min station, klappade det innanför bröstet. Jag kände mig uppjagad och lite orolig inombords. Vad svara man på såna här påhopp? Jag vet inte! Precis som vissa människor slänger bibeln i ansiktet på folk, slängde de här killarna ateister och naturvetenskap i mitt ansikte. Ser ni inte vad ni gör, ser ni inte att ni gör samma sak, tänkte jag.

Det är hotfullt att tro på Gud och andlighet i vissa människors ögon. Trots att den Gud jag tror på är kärlekens Gud, så är den tydligen farlig. Det som ligger utanför oss, det vi inte kan kontrollera kan vissa inte acceptera. Men Gud bor i alla, omsluter alla, vare sig man vill eller inte.