Krönika!

Läs min senaste krönika på mindfulliving.

Livet!

En parentes mitt i allt.

Livet blir ändå aldrig som man tänkt sig, så det är lika bra att lägga ner alla förställningar man har om sig själv och om hur livet borde vara. Jag som har haft döden så jävla nära borde tänka så varje dag. Jag borde uppskatta varje ögonblick. Men det gör jag inte, jag är en beräknande och logisk människa, trots att jag vet att allt kan vändas och förintas på en sekund. Vi måste hela tiden påminnas om att livet pågår just nu. Allt är perfekt, var eviga sekund. Så fort jag börjat skylla på att livet är mot mig är jag på väg åt fel håll.

Allvaret!

I dag när jag promenerade med Joel, frågade han: "måste allt du skriver vara så allvarligt?", och syftade då främst på inlägget om nedladdning av filmer. "Kan inte något bara få vara som det är, måste det jämnt analyseras."
Och någonstans önskar jag att jag kunde svara nej på den frågan. Allt behöver inte analyseras och begrundas. Jag skulle gärna skippa allvaret en stund. Men om jag tänker tillbaka på livet, så inser jag att det alltid varit så, jag har alltid varit allvarlig. Det skulle vara skönare att bara gå på ibland och inte tänka så jävla mycket hela tiden. Men det går inte, jag har försökt, det ska Gud veta. Allvaret är nedärvt eller implanterat eller var någonstans det nu kommer ifrån. Vad jag än gör så finns det med och skvalpar i bakvattnet. Det är en motor som ständigt surrar utan uppehåll, även när jag spelar pajas eller är skitfull, eller stenad. Som en mygga i tältet. När man väl dödat en, så kommer det alltid en ny.

Skogen contra Staden

Idag var jag ute i skogen med anteckningsblock och poesiböcker i plastpåsen. Har ett promenad stråk i Hagaparken där man kan omslutas av grönskan en stund, hoppa över stock och sten, klättra i träd och sjunga högt utan att skämas. Under dagens promenad blev det tydligt hur mycket jag behöver det gröna. Det finns en ärlighet i naturen som är så befriande. I staden är allt värderande - överallt finns åsiktsmaskiner, hur man borde vara, hur man borde leva. (Jag vet, jag kan välja att inte låta mig påverkas) Men hur lätt är det.

Minst en gång i veckan måste jag ut och lukta på växtligheten och trampa den fuktiga jorden. Jag måste till utkanten av staden för att förstå hur jag ska handskas med den. Staden hjälper mig inte, den ger inga goda råd. Den har sitt tempo och det går ej att hejda för min skull. Skogen har ett annat tempo, och den har därför tid att sitta bredvid dig på en sten utan ord timme efter timme. En mjuk gren över axeln, en stilla viskning.

Utan skogen i nära anslutning skulle jag inte kunna bo i staden.

Första modebloggen

Någon gång måste även jag börja blogga om skor och kläder. Idag gick jag på stan för första gången på länge. Visste att jag ville ha ett par nya skor till hösten, och så hittade jag dessa robusta och samtidigt smäckra läderpjucken på första försöket. Vilken lycka. Expediten tyckte det var en god investering, hans var fortfarande i gott skick efter fyra års hårt användande.

Minsta motståndets lag!

Semester kan vara kul också!


Har legat sjuk några dagar, feber och halsont; vilket inneburit horisontalläge och stor konsumtion av film. Jag är en konservativ typ, när det gällert vissa saker, och har inte laddat ner filmer från nätet i särskilt stor utsträckning. Men de senaste dagarna har jag gjort det dagligen och saknar inte videobutiken ett dugg. Någon dag får man sitt straff, men då får man väl ta emot det med öppna armar.
Men det blir blasé efter ett tag - känner mig redan solkig och blank inombords. Allt som är äckligt lättillgängligt blir tråkigt efter ett tag. Några knapptryckningar bort finns bokstavligen allt, och jag vet inte ens vad jag ska välja. Minsta motståndets lag är en livafarlig drivkraft. Den kan urholka vilken idealistisk människa som helst. Den tekniska utvecklingen vill göra livet mer bekvämt och lättlevt. Men jag tror att ett bekvämt liv kan komma att bli vår undergång. Vi ska vara sjukt produktiva och ambitiösa på våra arbeten. Men när vi kommer hem ska vi vara så jävla lediga.
Den typen av av- och påkopplingen är vi inte gjorda för. Vi är skapta för att ha ett levande flöde rinnande genom kroppen, i allt vi gör.
Förr i tiden skilde man på vad som var heligt och vad som var profant. Kyrkan var helig och det som fanns utanför var profant. Medvetna teologer förstod att så egentligen inte var fallet. Allt är heligt och allt är profant. Det som är skapat är ju per definition heligt. Och det är inte människan som bestämmer vad som är heligt eller ej.
På samma sätt skiljer vi nuförtiden på arbete och fritid. Vi har skapat vattentäta skott mellan dessa ekorrhjul. Vi sliter ut oss på arbetet och försöker vila upp oss på någon slags bedrövlig semester som ändå aldrig blir som man tänkt sig. Istället för att tänka att allt är en del av livet, och att en röd tråd borde löpa igenom allt jag gör - annars missar jag för fan att leva.
Jobbet är heligt, liksom semestern, liksom familjelivet, liksom ensamheten.

I ett halvår hade jag ett själsdödande tråkigt arbete på ett telemarketingföretag. Efter tre månader kände jag att nu är det bra, jag har överlevt så här långt, men nu måste jag ut. Behovet av pengar och lättjan gjorde dock att jag inte sökte mig vidare, utan stannade tre månader till. Det var först när jag bröt armen i våras, som jag förstod att jag höll på att strypa mig själv inifrån genom att gå dit. När jag satte mig ner farmför datorn och drog på headsetet, visste jag att nu gör du bäst i att inte tänka eller känna, stäng av och ring din idiot.
När jag kom hem sex timmar senare var jag död där inne, eller i alla fall galet frustrerad, och det tog timmar innan jag hittade in till något av värde.

Det måste finnas en röd tråd som löper igenom allt vi gör. En gudomlig tråd som är skör och bergfast på en och samma gång.

Den tredje statsmakten

Det drar ihop sig, nu är det bara några dagar kvar tills jag slutar på tidningen. Jag är fortfarande en arbetsskygg människa, men till och med jag måste erkänna att det varit kul att arbeta i år, stundtals i alla fall. 

Så här fungerar mitt arbete: Jag får ett eller flera uppdrag på morgonen. Jag ringer till den eller de personer jag ska träffa, vi bestämmer tid, jag tar med mig kamera och block och åker dit. Vi pratar en stund. Ibland bjuds det på korv eller kaffe. De flesta är vänliga och pratsamma, tacksamma för att man ägnar dem tid, speciellt pensionärerna. Jag tar några snabba bilder, åker hem och redigerar bilder och skriver. Svårare än så är det inte. Vem som helst skulle klara av det, olika bra så klart, men det är inte svårt på något sätt. 

På kort tid sätter man sig in i svårbegripliga saker och låtsas att man har förstått vad det handlar om. Och på något konstigt sätt verkar man trovärdig, fast man vet en promille om hur allt egentligen hänger ihop. 

Inte för att vara cynisk, men det är inte sanning man håller på med. Någon sådan finns inte. Att göra anspråk på den är hädiskt. Det betyder inte att media ska bort, media fyller en viktig funktion som ventil, debattforum och händelse rapportör. Man måste bara acceptera vad media egentligen är. Konstigare än så är det inte.

Good night and Good luck!

Barnen förankrar oss till jorden

För några veckor sedan såg jag en gammal dokumentär om Nick Cave som Mikaela spelat in i mitten på 1990-talet. Tänk att man kan vara så skärpt och nyanserad trots ett så gediget heroin missbruk. Han sa inga onödiga ord, formulerad sig poetiskt och skarpsinnigt. Han genomskådade sin barndom och den aggressiva punkperiod på ett medvetet sätt.

Det var en scen som träffade mig mer än något annat. Fram till att Nick fick sitt första barn, kände han ett förakt till världen och ville helst av allt fly den så mycket som möjligt, genom konst, skapande, sprit och droger. Han trivdes bäst när han satt i första klass på ett flygplan, för då var han på väg någonstans, han behövde inte känna på sin rotlöshet, och en knapptryckning bort fanns kalla drinkar. Men när hans första barn fötts till jorden var han plötsligt kopplad till den. En del av honom var nu en fysisk gestalt som levde och andades på jorden. Om han förnekade jorden skulle han förneka sin son. 

Barnen binder oss och ger ansvar. De gör att vi inte kan vända världen ryggen. 

Ta död på myten!

Det här med att män skulle ha dålig simultankapacitet måste vara en stor myt. När jag åkte upp till Stjärnsund med Alexandra igår, åt jag en Big Tasty, skrev sms, körde, hade åsikter om musiken och klappade henne på kinden samtidigt. 

Myten lever bara vidare  för att männen ska ha något att skylla på när det går åt helvete i köket eller med barnen. 

När jag var liten och tävlade i segling tvingades man lära sig att äta matsäck i storm. Ena foten la man på rodret, den andra ställde man på skotet, och i händerna hade man en mattermos med rykande varm ravioli och samtidigt gällde det att inte kapsejsa eller krocka med någon annan båt.

Allt handlar om träning!