Skogen contra Staden

Idag var jag ute i skogen med anteckningsblock och poesiböcker i plastpåsen. Har ett promenad stråk i Hagaparken där man kan omslutas av grönskan en stund, hoppa över stock och sten, klättra i träd och sjunga högt utan att skämas. Under dagens promenad blev det tydligt hur mycket jag behöver det gröna. Det finns en ärlighet i naturen som är så befriande. I staden är allt värderande - överallt finns åsiktsmaskiner, hur man borde vara, hur man borde leva. (Jag vet, jag kan välja att inte låta mig påverkas) Men hur lätt är det.

Minst en gång i veckan måste jag ut och lukta på växtligheten och trampa den fuktiga jorden. Jag måste till utkanten av staden för att förstå hur jag ska handskas med den. Staden hjälper mig inte, den ger inga goda råd. Den har sitt tempo och det går ej att hejda för min skull. Skogen har ett annat tempo, och den har därför tid att sitta bredvid dig på en sten utan ord timme efter timme. En mjuk gren över axeln, en stilla viskning.

Utan skogen i nära anslutning skulle jag inte kunna bo i staden.