Minsta motståndets lag!

Semester kan vara kul också!


Har legat sjuk några dagar, feber och halsont; vilket inneburit horisontalläge och stor konsumtion av film. Jag är en konservativ typ, när det gällert vissa saker, och har inte laddat ner filmer från nätet i särskilt stor utsträckning. Men de senaste dagarna har jag gjort det dagligen och saknar inte videobutiken ett dugg. Någon dag får man sitt straff, men då får man väl ta emot det med öppna armar.
Men det blir blasé efter ett tag - känner mig redan solkig och blank inombords. Allt som är äckligt lättillgängligt blir tråkigt efter ett tag. Några knapptryckningar bort finns bokstavligen allt, och jag vet inte ens vad jag ska välja. Minsta motståndets lag är en livafarlig drivkraft. Den kan urholka vilken idealistisk människa som helst. Den tekniska utvecklingen vill göra livet mer bekvämt och lättlevt. Men jag tror att ett bekvämt liv kan komma att bli vår undergång. Vi ska vara sjukt produktiva och ambitiösa på våra arbeten. Men när vi kommer hem ska vi vara så jävla lediga.
Den typen av av- och påkopplingen är vi inte gjorda för. Vi är skapta för att ha ett levande flöde rinnande genom kroppen, i allt vi gör.
Förr i tiden skilde man på vad som var heligt och vad som var profant. Kyrkan var helig och det som fanns utanför var profant. Medvetna teologer förstod att så egentligen inte var fallet. Allt är heligt och allt är profant. Det som är skapat är ju per definition heligt. Och det är inte människan som bestämmer vad som är heligt eller ej.
På samma sätt skiljer vi nuförtiden på arbete och fritid. Vi har skapat vattentäta skott mellan dessa ekorrhjul. Vi sliter ut oss på arbetet och försöker vila upp oss på någon slags bedrövlig semester som ändå aldrig blir som man tänkt sig. Istället för att tänka att allt är en del av livet, och att en röd tråd borde löpa igenom allt jag gör - annars missar jag för fan att leva.
Jobbet är heligt, liksom semestern, liksom familjelivet, liksom ensamheten.

I ett halvår hade jag ett själsdödande tråkigt arbete på ett telemarketingföretag. Efter tre månader kände jag att nu är det bra, jag har överlevt så här långt, men nu måste jag ut. Behovet av pengar och lättjan gjorde dock att jag inte sökte mig vidare, utan stannade tre månader till. Det var först när jag bröt armen i våras, som jag förstod att jag höll på att strypa mig själv inifrån genom att gå dit. När jag satte mig ner farmför datorn och drog på headsetet, visste jag att nu gör du bäst i att inte tänka eller känna, stäng av och ring din idiot.
När jag kom hem sex timmar senare var jag död där inne, eller i alla fall galet frustrerad, och det tog timmar innan jag hittade in till något av värde.

Det måste finnas en röd tråd som löper igenom allt vi gör. En gudomlig tråd som är skör och bergfast på en och samma gång.