"Så jävla sjukt!"

När jag var ute på en kompis landställe i helgen, kom så klart skolmassakern i Finland upp som ett givet samtalsämne på dagordningen. Där satt vi på verandan och käkade frukost i den varma september solen. Skärgårdsvattnet glittrade och kaffet var ljummet. Vi la bena i kors, borstade bort smulorna och lutade oss tillbaka:
"Vad sjukt, hur fan kan man göra så, vilket jävla psyko, vilken dåre."

När jag kom hem kände jag mig illa till mods. Vårt sätt att prata om denna händelse kändes så über på något sätt.
Så fort det händer något galet i världen, något som vi inte kan förstå, så säger vi alltid, "vad sjukt", och i samma sekund de där orden uttalas distanserar vi oss ifrån händelsen.
Vi, det vill säga övremedelklassynglingar med akademiska utbildningar, sippar på kaffet i den paradisiska skärgårdsmiljön, tittar ut över vattnet och säger: "vilken sjuk jävel", för vi skulle minsann aldrig göra något sådant, inte ens i närheten, vi skulle knappt död en myra. Det är bara dårar som mördar, och dårar borde låsas in för gott. De är inte värda något annat.

Vi tänker inte tankar som att det där youtube-klippet var ett rop på hjälp, ett sista desperat försök att få kontakt med världen.

Vi är även sådana människor som skyller det stora antalet uteliggare på den där psykreformen från 90-talet. Men vi säger inte det för att vi vill att någon ska ta hand om dem, utan för att vi vill att gatorna ska vara rena.

Allt som är konstigt är patologiskt. Men vem är det som har gjort dessa människospillror sjuka?borde vara frågan vi ställer oss!
Från och med nu ska jag sluta säga att saker och ting är sjuka.

Som om inte jag har del i världens lidande. Bara genom att vara född på denna jord är jag en del av mänsklighetens sorg. Men så lätt ställer jag (och många med mig) högt över detta faktum. Jag sätter en patologisk stämpel på allt runt mig, och friskförklarar mig själv. Men i själva verket är gränsen där emellan hårfin.

Krönika!

Kolla in min senaste krönika på Mindfullivning.

Diskar tankarna!

Idag när jag diskade upp lunchen fick jag en sån där märklig uppenbarelse av mig själv. I några ögonblick kände jag fullt förtroende till min väg och min person. Total acceptans!
Det är ofta just när jag diskar som de där förlåtande tankarna kommer över mig. När jag gör rent i det yttre, rensar jag tydligen upp i det inre också.

Var barnvakt några timmar på eftermiddag. När jag hämtade mina vänners son Simon Aranjeo på dagiset sa han till mig: "Du luktar Staffan."
"Är det en äcklig eller god doft", frågade jag.
"Nä, du luktar bara Staffan", svarade han då.
Det var skönt att höra, han har inte drabbats av värderandet i bra eller dåligt, gott eller äckligt ännu. Lukten ingav trygghet, han kände igen mig på doften och tog min hand när vi skulle gå till tunnelbanan.

Tiggaren!

Vid Odenplans tunnelbanestation, uppgången mot Norrtullsgatan, står alltid samma kvinna och tigger efter pengar. Hon står alltid på samma plats, innanför glasdörrarna vid gatuplanet. Det måste vara hundratals människor som passerar henne varje dag, och jag har aldrig sett någon ge henne några pengar, och då har jag ändå bott i området i fyra år. Det kan bero på att hon har ett ganska välvårdat yttre. Kläderna är inte snygga men rena, ansiktet ser trött ut men inte tärt av droger och kyla. Det är något skumt med henne. En gång satt hon ock skrev på cafét bredvid och drack en latte. Hon såg ut som vem som helst. Men hela arbetsdagar står hon där, tröstlöst och med samma monotona stämma: "Har du några kronor".
Varje gång tittar jag i backen, och varje gång önskar jag att det ska gå någon före mig så att jag slipper få den där frågan.
Nej, jag har aldrig gett henne några pengar. Jag inbillar mig att hon egentligen inte behöver stå där, att hon fastnat i en ond cirkel som hon inte kan ta sig ur. Men vad vet jag.
Fan vad tiggarna väcker mycket i en. Särskilt de där som lägger mössan på marken och ställer sig på knä med knäppta händer i bön, två meter från bankomatkön. Vad ska man göra? Det gör ont, och ändå vill man bara värja sig.

Hösten!

Hösten har en speciell ton. Gillar den mer än något annat. Det är tid att gå djupt igen.

Första gången den tonen sjöng i mig på riktigt allvar var när jag började skrivarlinjen på Jakobsbergsfolkhögskola, fyra år tillbaks i tiden. Varje morgon åkte jag det där sega pendeltåget från centralen ut till förorten. Jag var en skygg människa på den tiden, ville helst inte möta några klasskompiar på perrongen. Klarade inte av att kallprata, klarade inte av att komma människor nära. Levde med mig själv.

Dramatiska förändringar i livet. Hade nyligen hoppat av ekonomlinjen på universitetet och började skriva dikter, trots att jag aldrig skrivit en enda dikt i hela mitt liv. Om jag såg någon jag kände på perrongen ställde jag mig bakom en pelare och tittade djupt i gratistidningen. Visste inte vem jag var, inget av det gamla välkända gick att luta sig mot, var tvungen att gå mot det nya. Hösten drog mig dit - inåt. Till den värld jag inte upplevt sedan femårsåldern, som nu sipprade upp genom sprickorna.

Har aldrig läst så mycket skönlitteratur som det året. Pendeltåget blev ett rörligt bibliotek. Mest av allt minns Kejsaren av Portugallien. I CD-spelaren snurrade Badly drawn boy. Jag levde inne i Selmas värld, och läste den så långsamt och så nära jag bara kunde, i förhoppning om att den aldrig skulle ta slut.

Höstluften luktade starkt och rent, på ett sätt jag aldrig tidigare känt. Jag var både olycklig och fridfull samtidigt. Kanske är det just detta tillstånd jag älskar med hösten. Det melankoliska krockar med glädjen, och i det gränslandet blir jag som mest levande. Livets motpoler förenas i en och samma känsla. En stor saknad efter något, men jag vet att det finns något runt nästa krök, eller ännu närmare. Så nära att jag inte förstår.

För mig har alltid månadskiftet augusti/september känts som ett mer befogat nyår. På sommaren är man ute och flyger, man testar sina vingar, praktiserar det man lärt sig under året. Man gör framsteg och kraschar. Sen kommer hösten och då är det tid att fördjupa sig igen, öppna den vetgiriga kanalen, och bli skarp och klarsynt, teoretisk, gå bakom - se samband.

I vår får jag åter chansen att lämna boet, flyga ut och praktisera mina nyförvärvade insikter.

I väntans tider

Går och väntar på att vardagen ska dra igång. Veckorna går, men ingen struktur infinner sig. Väntar på att jag ska få min kurslitteratur från Adlibris. Väntar på att fylla dagen med något värdefullt. Skolan har visserligen dragit igång, men med en lektion i veckan och inga böcker att läsa vet jag inte vad jag ska göra.
Idag satte jag klockan på sju och gick upp för att tvätta. Kändes som ett steg i rätt riktning.
Jag behöver struktur, och försöker ge mig själv struktur, men med all denna fria tid, vet jag inte vart jag ska ta vägen. Åtta till fem-jobbet jag hade i somras mådde jag toppen av. De ramarna gav mig kreativitet och känslan av att göra något ordentligt.

Idag ska jag göra något bra av väntan.

Nåd!

Ibland vaknar man med ett lugn i bröstet. Luften är lite förtätad och man gör det man vill göra, i sin egen takt, utan stress och utan passivitet. I morse vaknade jag med den känslan. Helt gratis, utan att jag ansträngt mig. Ofta ger man sig själv cred när den kommer. Det var nog för att jag gjorde det eller det, istället för att bara acceptera sin litenhet och behovet av utommänskligt stöd.
I Wim Wenders film, Himmel över Berlin, stryker änglarna runt på Berlins gator, affärer och bibliotek, och betraktar alla svår människoöden med stort medlidande. De hör alla människors inre röster. De sätter sig på en stol alldels nära och lägger en osynlig hand på axeln. En kort stund lättar allt, man kan tänka klart, man ser igenom, man blir förlåtande mot sig själv och man vill förändring, mjukt och varsamt.
Det är så det fungerar, tror jag i allafall.