Sola Fide!

För några dagar sedan, var jag över hos mina grannar som just ätit middag ute i gräset. Jag fick en öl och vi började prata. Ganska snart hamnade jag i den "heta stolen". Alla de "stora" frågorna öste över mig. Inte aggressivt, frågeställarna var intresserade: Tror du på Gud? Vad händer efter att vi dör? Finns ondska? Vad är meningen med livet? Vad är skapelsen? Finns något bortom Gud? Är Gud allsmäktig?

Lugnt och ganska sakligt försökte jag besvara frågorna. Jag visste att de tyckte kristendomen var den värsta av religioner, i alla fall ur förtryckarsynpunkt. Jag försökte ge öppna och ödmjuka svar, men lätt blir man urvattnad då, och börjar prata om ljus och kärlek och sånt.

Jag är medveten om att jag inte har svaren på frågorna, bara några aspekter eller nyanser av frågorna går att belysa i ett sånt här sammanhang. Eller kanske alltid, hela livet. Det går inte att svara på dem rakt upp och ner. Det om något blev jag varse. Men det är lika bra att förbereda sig. Jag kommer möta det här jämnt och ständigt i framtiden. 

Om man har en tro måste man alltid förklara den, och rättfärdiga den? Men har man ingen tro behöver man inte försvara något? Och kanske sitter jag hellre på hetastolen och blir grillad. Att stå kvar där i en självklar gestalt, utan att försvara, utan att hävda, utan att bara veta att det finns något mer och mycket mycket större, alldeles bakom ryggen.

Bara jobb och slit!

Nu ska jag jobba nio dagar i sträck och jag känner hur det tar emot i hela kroppen bara jag tänker på det. Värmeböljan är på väg. Utanför fönstret går flickorna runt i sommarklänning och käkar jordgubbar. Fan, jag vill vara ledig. Men nu får jag stå mitt kast och tänka positivt. Fast det blir inte kul, hur jag än vrider och vänder på det. Pengar, jo visst det är bra, men man klara sig ju alltid på något sätt ändå. Spännande möten med udda människor, ja visst, men det kan jag ju få ändå. Arbetslivserfarenhet och skrivträning. Som ni märker det går inte. Jag får helt enkelt bita ihop, och gå in i arbetet. När jag tänker på dig går dock allt mycket lättare. Ett lätt och fluffigt durackord. Du gör min dag fast du är 25 mil bort!

Slav under teknologin!

Nu är jag avskuren från världen. Datorn har kraschat och där jag bor finns ingen täckning. Det är en stor utmaning. Egentligen har jag inte så enormt stort behov av att vara nåbar. Och helt strandsatt är jag trots allt inte, på jobbet kan jag ju ringa och maila, det gäller bara att planera lite. Trots detta våndas jag av att saker och ting inte fungerar som jag vill att de ska göra!

Jag tror att det i grund och botten handlar om kontroll. Är van att kolla mailen när jag vill, är van att kunna ringa när jag vill. Nu borde jag få mer tid till andra, viktigare saker. Men då dyker oron över att inte vara kontaktbar upp.  Så himla onödigt, och så energikrävande!!!

Egentligen borde jag njuta av att tekniken inte fungerar, det skulle kunna vara en lättnad. Resten av året kommer jag ju ända vara slav under den, så passa på och njut och gå långa skogspromenader istället, skriv naturromantiska dikter, eller något annat. Drick vin och bada.

Skit i tekniken, den kommer ändå dö en dag!

Rötterna i myrmarken

I helgen hängde jag på min kompis Mikaela till en mini-festival i skogen utanför Skinnskatteberg. Där ligger ett fint vandrarhem som drivs av några sköna hippisar. Vi dansade hela nätterna, lyssnade på reagge, gick på workshops och nakenbadade i det ljumma vattnet.
Det fina med att träffa nya människor (som lever ett annat liv), är inte att man får nya vänner, utan att man kommer ur sina tankebanor och öppnar upp till ett annat sätt att handskas med livet.
Första kvällen satt vi och sjöng Shivamantran i flera timmar. Jag var typ den enda på hela stället som inte praktiserade yoga, och jag var definitivt den enda som inte flummat runt i Indien några år. Till en början kände jag mig lite obekväm och höll låg profil. Men efterhand började jag njuta mer och mer. I dansen pratade vi samma språk. Det är skönt med människor som ger sig hän, då har jag också lättare att ge mig hän. Och det är ju faktiskt vad livet handlar om. Gå in i allt med hela sin själ.
På söndagen åkte vi till Kolarbyn, några kilometer därifrån. Där var det avslutning, med korvgrillning och folkmusik. Vi dansade ringdans och polska och allt vad det heter. På något sätt föll allt på plats då. Våra svenska rötter djupt in i granskogen. Indien i all ära, men det är härifrån vi kommer. Myrmarkerna.

Kolla in min Krönika på mindfulliving.

Livet och döden

Vi satt ute och drack vin halva natten. Jag fick frågan om hur många syskon jag har. Den där laddade frågan jag stelar till av. Hela kroppen knyter sig. Hur ska jag berätta det den här gången? Var ska jag börja, hur mycket vågar jag säga?
Det har gått sju år sedan de dog i den där förbannade välsignade lavinolyckan. Känner mig alltid lika tafatt och stel när frågan kommer. Jag kämpar för hålla mig kvar i huvudet. Jag kämpar för att inte göra de andra oroliga att de öppnat dörren till sorgen. Kanske skojar jag till det. Kanske berättar jag sakligt och tomt. Aldrig nära, aldrig nära av rädsla för vad som kan hända.
Älskade systrar, ni vet att jag gör mitt bästa. Aldrig vill jag glömma er, aldrig ska ni försvinna från mig.
Man får inte större svårigheter än vad man klara av. Det var precis vad ni sa till mig. Och jag vill leva efter det, ta vara på livet, inte vänta på nästa liv. Lev nu Staffan! Så sa ni. Lev nu!

Livet på landet

Nu har jag flyttat ut på landet. Stjärnsund prunkar av grönska. Igår, efter åskvädret, drog vi ut på Grycken med Davids bryggbåt. Slöjdimmor seglade över sjön, och himlen var magiskt vacker. Rosa, guld och blått. Toppen på kyrktornet stack upp ur dimman. Vi grillade, rökte pipa och hade det väldigt trevligt. Storstadsmänniskan ska försöka hitta lugnet och njuta av naturen. Men jag har märkt att det jag egentligen är mest intresserad av är mig själv. Jag, jag, jag. Jag vill bli bekräftad, älskad och uppmärksammad. Jag kommunicerar i ett över under förhållande. Ibland är jag öppen och visar mig, men då vill jag också bli sedd i min sårbarhet. Titta vilken mogen man jag är som kan prata känslor och allt. Det ska jag jobba på i sommar!
Det var en seg dag på jobbet idag. Hade skrivkramp. Pressade tillslut ur mig två texter. Har börjat tänka på dig igen. Ditt ansikte svichar förbi mina ögon titt som tätt. Jag vill hålla kvar bilden, men den är flyktig. Så fort jag vill dig för mycket försvinner du igen.