Halvvägs in i skogen

Det känns som jag befinner mig mitt i skogen. Jag har gått halvvägs och vill inte vända, jag kan inte vända, har gjort mina val - och står för dem.
Jag valde att gå in i skogen för den luktade så gott, för att den gömde på något stort och skimrande vackert. Mycket har jag lärt mig på vägen. Tryggare har jag blivit, större självförtroende har jag fått, lyckligare är jag men samtidigt mer sorgsen. Hälvvägs in i skogen börjar jag ifrågasätta allt. Allt det jag lärt mig på vägen hjälper inte längre. Jag vill inte ifrågasätta allt, det är förbannat jobbigt att ifrågasätta. Det är skönare att acceptera och älska. Men mitt inre är motspänstigt. Allt ska bollas fram och tillbaka, vägas och granskas. Grunden är gungning.
Man vill ju så gärna vara självständig. Men vad är det för ändamål egentligen. Överlämnandet är det som kräver mod. Självständighet föder bara högmod.

En låt har fastnat i min hjärna. Mercy seat av Nick Cave. Den följer mig i skogen. Så arbetar min hjärna nu. Den inre processen är inte alltid så vacker!

Psykologisk raggning - en lektion i kärlek

Häromdagen, när jag la mig för att sova, satte jag på P1 och tänkte att rösterna skulle söva mig. Men programmet var spännande och jag blev klarvaken.

Den kvinnliga reporten hade följt en gäng killar en längre tid. De (killarna) hade läst en bok där de lärt sig den ädla konsten i att ragga brudar. Det var någon slags teknik, som gick ut på att in i minsta detalj lära sig det psyko-sociala spelet som uppstår när två människor möter varandra. En metod för att få många tjejer kort och gått. Man skulle inte bli knäckt av ett nej, utan genast rikta in sig på ett nytt objekt. Målmedvetet sondera baren, dansgolvet, toakön - som en hungrig tiger.

Den ena killen pratade om kärlek som om den vore kemiska substanser. I mina öron lät det som det här spelet mest handlade om att läsa av ett mönster, bemästra det och utnyttja kunskapen på ett fördelaktigt sätt. Hon säger så, då ska jag svar så. Om hon tittar i golvet, ska jag dra ett skämt. Om hon säger att det är varmt och samtidigt rättar till håret, så betyder det...

Nu har jag visserligen varit singel i fyra år, men känns inte detta allt för simpelt. Jag blir galen när man psykologiserar för mycket, och tror att man vet hur saker och ting hänger ihop. Mystik förvandlas till en handbok med praktiska råd och tillvägagångsätt, där jag lär mig hur varje möte kan utnyttjas på ett tillfredställande sätt. (Ett svårt trauma för den postmoderna eran kommer det visa sig.) Att en såndär teknik faktiskt fungerar för vissa, visar hur mycket vi människor anpassar oss efter ett visst bettende och hur mycket vi längtar efter att bli uppmärksammade och älskade.

Jag har själv gått många år i terapi och är överlycklig över all hjälp jag fått för att förstå mig själv och min historia. Men när livet reduceras till biologiska och psykologiska mekanismer blir det plötsligt förutsägbart och distanserat.

Grunden till riktig kärlek är att den inte är beräknande eller planerad. Agape, den gudomliga kärleken, är spontan och utan villkor. Om jag visste hur den uppstod i min kropp skulle den inte vara spontan längre. Vad är hönan och vad är ägget?

Tre dagar i skärselden

Jag har suttit med en gräsligt jobbig hemtenta i tre dagar. Som tur var hade jag mycket god mat kvar från min födelsedag. Men förutom korta avbrott för sömn och mat har jag suttit med pannan i djupa veck och försökt förstå den djupare innebörden av teodicéproblemet. Imorgon är jag tillbaka med nya krafter.

Födelsedag och ny sjuårsperiod.

I morgon fyller jag 28 år, Jippi. Eller vad säger jag. Det är ganska jobbigt att fylla år. Man ska vara glad och tacksam och bjud på sig, och så ska man ta emot. Kanske är det de som är svårast. Ta emot.

I vilket fall, jag träder in i en ny sjuårsperiod i morgon. Rudolf Steiner, antroposofins grundare, delar i människans liv i sjuårsperioder. Varje period har något specifikt som ska utvecklas. 21-28 handlar bland annat om att bli vuxen, utveckla viljan och låta den känslomässiga visheten växa fram. Perioden 21-28 är mycket en spegling av tonåren fast på en ny, mer ansvars och verklighetsförankrad nivå. De sista åren mellan 26 och 28 har skyddsängeln inte längre samma möjlighet att inverka i ens öde. Det kommer dröja ända till 42 innan jag får tillbaka skyddsängeln i samma utsträckning som innan 28.

Nu börjar allvaret med andra ord. Det är nu jag ska ner i materian och bära oket av att vara människa. Men om man har hittat en riktning i livet, om man vet vart man är på väg, behöver det inte bli så betungande. Ett större lugn kan infinna sig.

Det hoppas jag på. Men spillevinken i mig behöver ju inte helt dö bort, han får gärna fortsätta att piffa upp tillvaron när den blir för allvarlig och grå.

Pax

Nya smällar av konventionen

Man får några dagar på sig att smälta de nya insikterna. Sen kommer prövningarna, som ett brev på posten, för att se om det bara var tomma ord, eller om insikterna faktiskt är förankrade i det inre.
Ett litet telefonsamtal fick mig att vackla idag. Jag gled undan, var otydlig, lät frågan hänga kvar i luften, olöst. När jag lagt på var min första impuls: kan jag inte bara få slippa det här med att hela tiden göra upp med konventionen, jag orkar inte mer. Den andra impulsen sa: Här har du den perfekta möjligheten att göra upp. Ta ytterligare ett steg mot att leva ett sant liv, mot mig själv och min omgivning.

Ord är ord, handling är handling. Det är orden jag är bra på. Öga mot öga med den svarta ängeln börjar jag plötsligt darra av skräck och kryper in i mitt skal igen. De där välformulerade insikterna om att sanningen ska göra mig fri, är som bortblåsta och gamla mönster dyker upp. Det förflutna håller mig kvar, det förflutna vill inte att jag ska förändras.
Jag är ärlig till en viss gräns, men jag går aldrig hela vägen. En rest lämnas alltid kvar, och det är den resten som ploppar upp i nuet. Hallå, du glömde mig, säger den och rycker i byxbenet som ett ivrigt barn som vill få kontakt med sin frånvarande förälder.
Det finns två val: Antingen gå in i hopplöshet och tycka synd om mig. Trycka undan, föreneka och slutligen glömma bort. Eller så kan man se det hela som en utmaning, ett elddop - vilket innebär att när jag gått igenom lågorna, kommer jag fram till en ny plats, och den skiljer sig från den gamla. Den är vackrare och mer kärleksfull.
Det handlar om Död och Uppståndelse. Vetekornet måste dö i jorden för att nå sin fulla potential. Att förändras är att låta saker falla i mullen. Man säger Tack och adjö, osentimentalt!

Enveckas jubileum: hurra, hurra, hurra!

Dags för halvtidsvila och reflektion. Nu har jag haft bloggen i en dryg vecka. Den har inte börjat leva sitt egna liv ännu, men den har definitivt blivit en nära vän, och vi umgås mycket för att ha känt varandra så pass kort tid. Det är en han har jag bestämt mig för: Ganska tolerant, men kräver eftertanke, gillar att gå från den stora till det lilla, eller tvärtom. Han är lagom personlig, lagom mycket namedropping, begränsat med populärkulturella referenser. Han gillar att avsluta med en lättillgänglig konklusion i ljus positiv anda, eller uppmanande som med ett välkänt bibelcitat. Tyder på mognad och strukturert sinnelag. Han har ibland visat tendenser till att vara näsvis, snusförnuftig, lillgammal. Han är gräsligt förtjust i filosofiska resonemang och tänker inte sälja sig till att skriva om smörgåspålägg, shopping eller bakfylleångest.

Skål för dig min vän!

När jag bloggar söker jag bekräftelse, det måste erkännas. Det värmer i bröstet när en kommentar trillat in. Herregud någon läser mina ord. Så hur mycket skriver jag för att jag har något vettigt att säga, och hur mycket skriver jag för att få uppmärksamhet? Kanske kan man inte separera dem. Från att skriva dagbok åt byrålådan skriver jag nu plötsligt för vem som helst. En ganska drastisk förändring. De intima kapitlen sorteras bort, och ger plats för det stora penseldragen.

Det är lika bra att erkänna att bekräftelsebehovet finns där. Annars skulle jag ju lika gärna kunna fortsätta skriva för byrålådan!

Den som sår i sitt kött ska skörda färgängelse ur köttet, men den som sår i anden skall skörda evigt liv i anden (Gal 6:8).

Ljus och Mörker

När jag fick höra att Lars Noréns dagboksanteckningar skulle publiceras, blev jag nyfiken och tänkte att det var ett givet köp. Men efter att ha följt debatten i media, har det vänt, och jag är i dagsläget djupt besviken på den riktning hans författarskap verkar har tagit.

Norénskeppet går inte att vända, den kalla nordanvinden blåser utan uppehåll, men han tycks inte komma till sydligare breddgrader.

Stackars Lars har målat in sig i ett hörn, det är ett becksvart hörn, det är ensamt och distanserat. Och om han en morgon skulle vakna till ljudet av vackert fågelkvitter, och ur sitt inre känna en stark längtan efter att skriva en pjäs där kärleken faktiskt segrar och ljuset lyser varmt och omfamnade, så skulle han ändå inte kunna göra det, eftersom han under hela sitt liv byggt ett universum av mörker. Ingen skulle ta honom på allvar helt enkelt. Lika lite som vi skulle ta Dr Bombay på allvar om han gav ut en en existentiell diktsamling.

När jag reste runt Island på egen hand för några år sedan, hade jag förutom Snorres sagor, bara med mig Lars Noréns diktsamling Order, från 1978. I detta karja kraftfulla landskap och i min sköra ensamhet slog hans nakna hårda lyrik ut i full blom. Jag levde i hans bråddjupa skruvade värld i tre veckor, och skrev som besatt. Han var mästare på att hitta nyanser i mörkret. Jag älskade hans djup då.

- en dold smärta

klibbar och släpper

förlamande för

ansiktet som en

obarmhärtig narkosduk

Kan man beskriva depression på ett mer sinnerikt sätt än så?

Men det finns en tid för mörker, och det finns en för ljus. Om man bara får näring från mörkret, om svärtan blir ens enda födokrok, kommer man aldrig ut i vårljuset och man får aldrig tillfälle att lukta på syrenen, eller bada naken med en tjej i månskenet.

Slav under Konvention

Jag trodde jag var mer fri från den, men det är jag inte. Konventionen hänger som en tung skugga över mig, den trycker mot bröstet och föder dåligt samvete.
Att följa konventionen innebär att man går på en fest fast man inte känner för det. (Och då menar jag inte att man går trots trötthet eller bakfylla, utan trots att man i sitt inre absolut inte vill.) Instinktivt, som om den vore en medfödd reflex, dyker känslan av att jag borde gå, upp i maggropen. Och detta borde tar snart överhanden. Trots att man vet att man kommer lida och känna sig falsk, går man dit, för man vågar inte bryta den oskrivna regeln. Hellre detta svek mot mig själv, än att vara ärlig.

Det vimlar av oskrivna regler, som ska göra det social livet lättare, mer hanterbart, så att man vet vad man bör göra i en viss föreskriven situation. Men i själva verket tvingar dessa regler oss att leva i osanning. Man kan försvara reglerna i all oändlighet, men att de driver oss till mer eller mindre lögnaktiga relationer, går inte att komma ifrån.

Konvention har inte med sanning att göra, den har med moral att göra. Kalle och Lotta bjöd oss på sitt bröllop förra året, jag klarar inte av Kalle, men måste bjuda honom ändå, för så gör man.

Jag vet, det är svåra saker, och det är förbannat lätt att bli näsvis. Kanske uppfattas min text rent av som allt för uppmanande och moralisk?
Att bryta det konventionella tänkandet och ta sig utanför boxen, är bland det svåraste som finns.
Men desto mer vi vågar leva utanför boxen, desto friare blir vi.
Sanningen ska göra er fria, som mästaren själv uttryckte saken.

Goda samtal

Var uppe i ottan för att gå på morgonmässa i Ersta kyrka. Anders F och jag hade bestämt träff vid sju. Det var kallt som i graven. Min gipsade arm (Bröt handleden för några veckor sedan) gjorde extra ont i kylan. Undrar hur smal armen kommer vara när gipset åker av om en vecka?

Efteråt åt vi frukost. Anders hade med kameran och filmade några snuttar av våra samtal. Kanske blir det en film tillslut, kanske kommer den vara klar först om fem år, vem vet?

I vilket fall får jag ut mycket av våra möten och samtal. Jag tvingas hela tiden reflektera över varför jag går den här vägen. Ibland förstår jag inte varför, ibland känns det självklart. Det säga vara ett gott tecken.

Nåd

Två dagar med malande huvudvärk har tagit ner mig i kroppen ordentligt. Igår, efter föreläsningen, gick jag och köpte en pizza, kraschade i soffan och tyckte jävligt synd om mig själv. Jag vet att den förbannade huvudvärken vill säga mig något, för den har varit en återkommande plåga sedan åttaårsåldern.
Jag fick inga svar i natt, men vaknade med ett lätt och klart huvud. Låg kvar och drog mig, tittade i taket. Sen gick jag upp och spelade piano. Egentligen kan jag inte spela, har lärt mig några ackord, resten lekar jag fram. Piano är ett förlåtande instrument, det är lätt att skriva melodier - även en nybörjare kan få det att låta fint. Jag skrev en harmoni som jag blev jävligt nöjd med. Sket i grannarna och spelade den med hårt anslag och fullt tryck.
Är det de här som är Nåd. Att vakna från en mardröm med ett lätt huvud och villigt hjärta. Gåvan som skänks mig utan minsta ansträngning från min egen sida.
Se i nåd till oss.

Kärleken är Radikal

Till sommaren har jag läst Teologi i ett år. Just nu läser jag Nya Testamentet och har tenta om några veckor. För första gången har jag verkligen orkat tränga djupt in i evangelierna. Plötsligt kommer han närmare, och blir som en följeslagare. Han blir inte historisk, han blir här och nu. En mästare som leder mig genom vardagens svårigheter. Ständigt uppmanas jag att släppa mitt ego, och ge plats för det stora.

Den stora upptäckten jag gjorde för några dagar sedan, är att villkorslös kärlek och barmhärtighet tydligen är ett hot mot det samhälle vi byggt upp. Jesus var den mest radikala människan alla kategorier. Visst är det radikalt att göra våldsamt uppror, kasta brandbomber och slå sönder Avenyn, men det är tusen gånger radikalare att vända andra kinden till, att ge sig och hela tiden följa kärleksbudet: Gör mot din nästa som mot dig själv. Men hur kan kärleken vara radikal frågar du då, är inte den mjuk, snäll och generös? Jo, det är den, och det är just det som är radikalt, eftersom vår värld i väldigt stor utsträckning bygger på Darwinistiska värderingar: Den starkaste/mest välanpassade överlever. I en sådan värld går man inte den där extra milen, men ser till att ens egna förråd är fyllda till bredden, sedan övervägs tanken att ge utan krav på att få något tillbaka.

Vi har byggt upp ett gigantiskt välfärdsystem som gör att vi slipper ge villkorslöst. Under lång tid har institutioner tagit hand om sjuka och missanpassade. Visst är välfärdssystemet bra, men det skapar också distans mellan människor. Ingen behöver längre göra något över sina åtaganden. När klockan slår fem, kan man gå hem med gott samvete, man har gjort det man bör göra.

När Jesus red in på en åsna i Jerusalem, har vi en bild av honom som konungen. Men i själva verket satt Pilatus med pannan i djupa veck. Vad ska vi göra med denna upprorsman som inte brukar våld. Han håller på att förändra människors värderingar i grunden. Tänk om våra soldater börjar tro på honom, då kommer de inte kunna slåss mot våra fiender längre.

Att älska sin fiende är livsfarligt, det är ett hot mot allt vad den här världen står för. Därför är kärleken det mest radikala som finns, den är inte rosa och sockersöt, den är sträng och uppmanar oss att göra massor av saker vi inte vill göra, eftersom vi inte behöver.

Att ge sig utan att göra avkall på det man tror på, är kanske är det mest radikala vi kan göra. Icke jag, men Kristus i mig.

Songbird

Kanske är det flyttfåglarnas prisning av vackra Sverige, och deras lycka av att vara hemma igen som fått mig att också börja sjunga öppet bland folk. Nej, det är inte så att jag sjunger för full hals, jag nynnar högt kan man säga, vilket är ett stort steg för en människa med svåra komplex för sin sångröst. I vanliga fall brukar jag sluta sjunga när jag möter någon på gatan, men idag vimmlade det av folk och jag vågade hålla ut en darrande ton. Monica Zetterlunds, En man och en kvinna, var melodin för dagen.

När jag vågar sjunga bland främmande människor inser jag hur mycket jag håller nere av mina inre resurser. Tänk om de uppfattar mig som konstig, är den första impulsen, den vill hejda och trycka ner igen, inte sticka ut, det är farligt. Så lätt det är att anpassa sig, rätta in sig i ledet, dra sitt strå till stacken och vara nöjd med det.

När jag kommer fram till kassan för att betala, har jag alltid kontanter eller kortet i handen, väl förbredd, så att jag inte bromsar upp. Att vara besvärlig är en dödssynd hos mig. Smidighet och friktionslöshet är honnörsord. Kanske är det dags att våga vara lite besvärlig, men framförallt är det dags att sjunga mer.

Tack alla fåglar för påminnelsen om att livet faktiskt pågår, just nu, hela tiden. Gör nuet nytt!

Framtiden är Vår

I helgen var jag på födelsedagsfest och Anders F och jag hamnade i en diskussion om att den starka idealism som genomsyrade samhället på 1960-talet inte går att finna någonstans idag. Men vad tror vi på idag?

Då hade man en plan, en agenda för att rädda och förändra världen. Man trodde världen stod inför ett avgörande, idén om en bättre värld, ett framtida Utopia hägrade i fjärran. Men verkligheten kom ikapp, och krossade ideal förvandlades till skepsis att radikala förändringar i samhällsstrukturen är möjliga.

När jag var liten pratade pappa med stolthet i rösten om hur han som ung minsann hade varit kommunist, prenumererat på Proletären och bott i kollektiv. Men när han blev äldre växte förnuftet i kapp, och idag bor han i ett hus vid havet och en fin segelbåt guppar nere vid bryggan.
Det är klart att vi som växte upp i nästa generation hade svårt att tro på att socialismen någonsin skulle kunna förändra i grunden. Den stora massan la idealen åt sidan när de började tjäna pengar, och de som stannade kvar kommer vi inte ens ihåg längre. Bara att de hade fula kläder och skrek töntiga slagord i skramliga megafoner.

Om man inte var kommunist som ung har man inget hjärta, om man inte är borgare som vuxen har man ingen hjärna, blev 40-talisternas försvar till sin misslyckade klasskamp.

Det finns ingen politik eller religion i världen som ger oss den slutliga lösningen. Smärtsamt har vi sett system på system misslyckas, och idag borde det inte längre finnas något annat att tro på förutom den egna inre personliga utvecklingen. Det själsliga och andliga arbetet kan ingen ta ifrån oss. Och det mest fantastiska med en väl förankrad självkännedom är att den ger ringar på vattnet, den visar andra att det är möjligt att förändras. Visst, det går långsamt, det är trögt men det går, utan dogmer och system.

Stapplande steg

Jag är ganska långsam till min natur. En kompis sa till mig för två år sedan att jag borde starta en blogg. Först nu blir den verklighet. Saker och ting måste tydligen mogna i mig har jag förstått genom åren. Jag är bland de sista som hoppar på en trend, jag måste helt enkelt förstå varför jag vill göra det. Två år kan ju tyckas vara lite väl tilltagen betänketid, men nu är jag i alla fall här, och tar mina första stapplande steg.

Vilken bild ska jag ha, glad, allvarlig? Hur ska jag presentera mig själv? Vad ska jag skriva om?Inget jag gör, som handlar om mig själv, utförs utan noga övervägande. Det är något jag måste börja släppa på nu. Bara skriv, skicka ut och hoppas på det bästa. Släpp kontrollen och hoppa ut i det okända. Och i samma stund som jag skriver det här, strömmar dessa ord ut från min stereo: You say Yes, I say No. You say stop, and I say Go Go Go. Vilket fångar min tvillingsjäl i ett nötskal. Så där fungerar min process, en röst inom mig bromsar, den andra vill framåt, och så slänger de argument på varandra tills inget blir gjort.

Men nu blåser det nya vindar. Det är en vacker dag, jag kan se det trots att mina fönster har ett tjockt lager av smuts. Numret till fönsterputsaren ligger och skräpar någonstans, men i dag skiter jag i det. Bob Dylans, I whant you, öppnar min dag på ett alldeles säreget sätt.

Staffan