Jag trodde jag var mer fri från den, men det är jag inte. Konventionen hänger som en tung skugga över mig, den trycker mot bröstet och föder dåligt samvete.
Att följa konventionen innebär att man går på en fest fast man inte känner för det. (Och då menar jag inte att man går trots trötthet eller bakfylla, utan trots att man i sitt inre absolut inte vill.) Instinktivt, som om den vore en medfödd reflex, dyker känslan av att jag borde gå, upp i maggropen. Och detta borde tar snart överhanden. Trots att man vet att man kommer lida och känna sig falsk, går man dit, för man vågar inte bryta den oskrivna regeln. Hellre detta svek mot mig själv, än att vara ärlig.
Det vimlar av oskrivna regler, som ska göra det social livet lättare, mer hanterbart, så att man vet vad man bör göra i en viss föreskriven situation. Men i själva verket tvingar dessa regler oss att leva i osanning. Man kan försvara reglerna i all oändlighet, men att de driver oss till mer eller mindre lögnaktiga relationer, går inte att komma ifrån.
Konvention har inte med sanning att göra, den har med moral att göra. Kalle och Lotta bjöd oss på sitt bröllop förra året, jag klarar inte av Kalle, men måste bjuda honom ändå, för så gör man.
Jag vet, det är svåra saker, och det är förbannat lätt att bli näsvis. Kanske uppfattas min text rent av som allt för uppmanande och moralisk?
Att bryta det konventionella tänkandet och ta sig utanför boxen, är bland det svåraste som finns.
Men desto mer vi vågar leva utanför boxen, desto friare blir vi.
Sanningen ska göra er fria, som mästaren själv uttryckte saken.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hej! Vilken fin blogg. Den känns ärlig och uppriktig. Den berör.
Jag har skrivit en kommentar under "Songbird".
Kram/Charliee
charliee-healing.blogspot.com
Jag känner igen mig i det du skriver.
Livet är aldrig lätt och att följa sin intuition innebär ofta att man tror sig såra andra.
Men så är det oftast inte, bara man visar kärlek och respekt genom att förklara sitt handlande.
Jag försöker andvända kärlek och rädsla som riktmärken när jag fattar svåra beslut.
När man hårdrar det visar det sig ofta att det är dom två drivkrafterna som står mot varandra när vi tvekar. Kärleken är alltid äkta och så länge man följer den vägen går man ganska snart mot okränkbarhet.
Låter man sina rädslor fatta besluten åt en... ja då tror jag man ger sig ut på en farlig resa, även om det är rädslan för att såra någon.
Tack för att du delar med dig, jag blir alltid lika inspirerad av människor som hyser en uppriktig välvilja och värdesätter kärlek.
Jag har bara läst detta inlägget men jag har en känsla av att jag kan lära mig mycket av dina texter.
Än en gång, tack.
MVH
Magnus
Det är verkligen kärlek och rädsla det handlar om.
När det är något svårt som jag står inför, brukar jag tänka: Gud hjälp mig att se på det här från din horisont.
Roligt att ni hittade hit och Tack för fina ord.
Skicka en kommentar