Songbird

Kanske är det flyttfåglarnas prisning av vackra Sverige, och deras lycka av att vara hemma igen som fått mig att också börja sjunga öppet bland folk. Nej, det är inte så att jag sjunger för full hals, jag nynnar högt kan man säga, vilket är ett stort steg för en människa med svåra komplex för sin sångröst. I vanliga fall brukar jag sluta sjunga när jag möter någon på gatan, men idag vimmlade det av folk och jag vågade hålla ut en darrande ton. Monica Zetterlunds, En man och en kvinna, var melodin för dagen.

När jag vågar sjunga bland främmande människor inser jag hur mycket jag håller nere av mina inre resurser. Tänk om de uppfattar mig som konstig, är den första impulsen, den vill hejda och trycka ner igen, inte sticka ut, det är farligt. Så lätt det är att anpassa sig, rätta in sig i ledet, dra sitt strå till stacken och vara nöjd med det.

När jag kommer fram till kassan för att betala, har jag alltid kontanter eller kortet i handen, väl förbredd, så att jag inte bromsar upp. Att vara besvärlig är en dödssynd hos mig. Smidighet och friktionslöshet är honnörsord. Kanske är det dags att våga vara lite besvärlig, men framförallt är det dags att sjunga mer.

Tack alla fåglar för påminnelsen om att livet faktiskt pågår, just nu, hela tiden. Gör nuet nytt!