Det känns som jag befinner mig mitt i skogen. Jag har gått halvvägs och vill inte vända, jag kan inte vända, har gjort mina val - och står för dem.
Jag valde att gå in i skogen för den luktade så gott, för att den gömde på något stort och skimrande vackert. Mycket har jag lärt mig på vägen. Tryggare har jag blivit, större självförtroende har jag fått, lyckligare är jag men samtidigt mer sorgsen. Hälvvägs in i skogen börjar jag ifrågasätta allt. Allt det jag lärt mig på vägen hjälper inte längre. Jag vill inte ifrågasätta allt, det är förbannat jobbigt att ifrågasätta. Det är skönare att acceptera och älska. Men mitt inre är motspänstigt. Allt ska bollas fram och tillbaka, vägas och granskas. Grunden är gungning.
Man vill ju så gärna vara självständig. Men vad är det för ändamål egentligen. Överlämnandet är det som kräver mod. Självständighet föder bara högmod.
En låt har fastnat i min hjärna. Mercy seat av Nick Cave. Den följer mig i skogen. Så arbetar min hjärna nu. Den inre processen är inte alltid så vacker!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Du säger att "Det är skönare att acceptera och älska." men samtidigt att "Allt ska bollas fram och tillbaka, vägas och granskas."
Att man säger emot sig fram och tillbaka och ångrar sig och trasslar gör väl livet på sätt och vis längre och mer nyanserat?
Jag säger inte att allt måste vägas, granskas och bollas, utan att det är så jag gör det. Men du har rätt i att livet blir mer nyanserat och mångbottnat, det ska jag ta med mig.
Allt som är jobbigt blir nog till något bra tillslut!
Skicka en kommentar