När jag fick höra att Lars Noréns dagboksanteckningar skulle publiceras, blev jag nyfiken och tänkte att det var ett givet köp. Men efter att ha följt debatten i media, har det vänt, och jag är i dagsläget djupt besviken på den riktning hans författarskap verkar har tagit.
Norénskeppet går inte att vända, den kalla nordanvinden blåser utan uppehåll, men han tycks inte komma till sydligare breddgrader.
Stackars Lars har målat in sig i ett hörn, det är ett becksvart hörn, det är ensamt och distanserat. Och om han en morgon skulle vakna till ljudet av vackert fågelkvitter, och ur sitt inre känna en stark längtan efter att skriva en pjäs där kärleken faktiskt segrar och ljuset lyser varmt och omfamnade, så skulle han ändå inte kunna göra det, eftersom han under hela sitt liv byggt ett universum av mörker. Ingen skulle ta honom på allvar helt enkelt. Lika lite som vi skulle ta Dr Bombay på allvar om han gav ut en en existentiell diktsamling.
När jag reste runt Island på egen hand för några år sedan, hade jag förutom Snorres sagor, bara med mig Lars Noréns diktsamling Order, från 1978. I detta karja kraftfulla landskap och i min sköra ensamhet slog hans nakna hårda lyrik ut i full blom. Jag levde i hans bråddjupa skruvade värld i tre veckor, och skrev som besatt. Han var mästare på att hitta nyanser i mörkret. Jag älskade hans djup då.
- en dold smärta
klibbar och släpper
förlamande för
ansiktet som en
obarmhärtig narkosduk
Kan man beskriva depression på ett mer sinnerikt sätt än så?
Men det finns en tid för mörker, och det finns en för ljus. Om man bara får näring från mörkret, om svärtan blir ens enda födokrok, kommer man aldrig ut i vårljuset och man får aldrig tillfälle att lukta på syrenen, eller bada naken med en tjej i månskenet.
3 kommentarer:
När jag läser dina ord blir det så tydligt för mig hur mörkret, lika som ljuset, kan bli en tillflyktsort... Jag har använt båda... nu börjar jag sakta lära mig att dyka ner i mörkret, nå en botten, ta sats uppåt och nå ljuset. Det är inte lätt, det kan kännas skrämmande men det är en sån förunderlig känsla efteråt... som att ha tagit sig ett uppfriskande dopp:). Idag är en sån dag...
Ja, och som du skrev, om man aldrig dyker upp ur sitt mörka djup, upp till ytan, hur ska man då kunna bada naken i månskenet...? ;)
Livet på jorden handlar mycket om att förankra ljuset i mörkret ner i materian, så att man inte svävar i väg, eller fastnar i geggan. Välförankrad, men rörlig, hur nu det fungerar. Men livet är ju paradoxalt.
Just det...förankra...det tar jag med mig! Tack!
Skicka en kommentar