Framtiden är Vår

I helgen var jag på födelsedagsfest och Anders F och jag hamnade i en diskussion om att den starka idealism som genomsyrade samhället på 1960-talet inte går att finna någonstans idag. Men vad tror vi på idag?

Då hade man en plan, en agenda för att rädda och förändra världen. Man trodde världen stod inför ett avgörande, idén om en bättre värld, ett framtida Utopia hägrade i fjärran. Men verkligheten kom ikapp, och krossade ideal förvandlades till skepsis att radikala förändringar i samhällsstrukturen är möjliga.

När jag var liten pratade pappa med stolthet i rösten om hur han som ung minsann hade varit kommunist, prenumererat på Proletären och bott i kollektiv. Men när han blev äldre växte förnuftet i kapp, och idag bor han i ett hus vid havet och en fin segelbåt guppar nere vid bryggan.
Det är klart att vi som växte upp i nästa generation hade svårt att tro på att socialismen någonsin skulle kunna förändra i grunden. Den stora massan la idealen åt sidan när de började tjäna pengar, och de som stannade kvar kommer vi inte ens ihåg längre. Bara att de hade fula kläder och skrek töntiga slagord i skramliga megafoner.

Om man inte var kommunist som ung har man inget hjärta, om man inte är borgare som vuxen har man ingen hjärna, blev 40-talisternas försvar till sin misslyckade klasskamp.

Det finns ingen politik eller religion i världen som ger oss den slutliga lösningen. Smärtsamt har vi sett system på system misslyckas, och idag borde det inte längre finnas något annat att tro på förutom den egna inre personliga utvecklingen. Det själsliga och andliga arbetet kan ingen ta ifrån oss. Och det mest fantastiska med en väl förankrad självkännedom är att den ger ringar på vattnet, den visar andra att det är möjligt att förändras. Visst, det går långsamt, det är trögt men det går, utan dogmer och system.