På andra sidan döden

I filmen Timmarna, finns en enastående scen, där Virginia Wolff, spelad av Nicole Kidman, begraver en död fågel tillsammans med sin systerdotter Angelica. Den lilla flickan har vingar på ryggen, och ställer existentiella frågor till den deprimerade författaren. Fågeln ligger mellan dem på en bädd av blad och blommor. Den stora eken vajar i vinden. I Virginias huvud pågår en ständig kamp; ska hon ta sitt liv, eller ska hon fortsätta leva. Den döda fågeln väcker något djupt i den lilla flickan och ett möte uppstår:

- Vad hände när vi dör? frågar Angelica.

- Vad som händer...(Virginia tittar ut i luften några sekunder, svävar bort, och leverar sedan svaret med lugn och försäkran):

- Vi återvänder till platsen vi kom ifrån!

- Jag minns inte var jag kom ifrån? säger Angelica.

- Inte jag heller, säger Virginia.

Min syster

Igår var jag barnvakt åt mina småsystrar. Vi åt pizza och tittade på film. Efter att ha sjungit "Bäbä vita lamm" för Elin och släckt lampan, låg jag kvar en stund bredvid henne i mörkret. Tidigare under kvällen hade hon berättat att hon inte tyckte något i skolan var roligt. Inget, inte ett ända ämne. Det enda som var roligt var när hon tittade på klasskompisen Lisa och började asgarva. Men detta beteende störde klassen och nu hade hon och Lisa varit på samtal med föräldrar lärare och allt det där.

Elin använde ordet "stressad". Hon kände sig stressad. Jag kände inte ens till det ordet när jag var 10 år gammal. Hon sa det inte med uppgivenhet eller nedstämdhet i rösten, hon sa det med ett ryck på axlarna, som om allt var som det skulle.

Men det är det inte. Allt är inte som det ska vara. Hur i hela världen kan man tro att betyg i tredje klass ska lösa problemet.

Grunge!

I tonåren hade jag ett passionerat förhållande till Grungens långhåriga och gräsligt klädda kungar. Som trettonåring gick jag från Orup och Roxette utan mellanstationer direkt över till Pearl Jam, Soundgarden och Nirvana. Klädstilen vet ni alla om, flanellskjortor, gärna två tre stycken, och en runt midjan - kängor och slitna jeans. Men eftersom jag är uppvuxen i överklassens högborg, Saltsjöbaden, handlade det om Ralph Lauren-skjortor i lager och Timberlandkängor, inte Dr Martins.

Slutade lyssna på den där musiken för länge sedan, orkade inte med deras pressade röster längre. Men häromdagen kom jag att tänka på en mycket speciell skiva: "Above" med den kortlivade gruppen "Mad Season". Gruppen bestod av ett hopplock från, Pearl Jam, Alice in Chains och Screaming trees. Killarna hade tagit paus från sina ordinarie band och låg på rehab för sitt heroinmissbruk. Där bestämde de sig för att lira ihop. Skivan är driven av en rå, svart industriell känsla med starka bluesinslag och galna gitarrsolon. Texterna handlar om heroin och hur djävla svårt det är att hålla sig borta:

"Lifeless dead, that unclean bed, Till or when her hunger's fed", säger väl allt.

Två av de fyra medlemmarna har dött av överdos. R.I.P.

Skivan är fortfarande fantastisk, den sprudlar av ångest och frustration, och här och var, i de knappt märkbara sprickorna, små strålar av ljus, en bön en önskan om befrielse.

Mina stråk!

Skolan, stadsbiblioteket och kyrkan är för tillfället den treenighet, eller Bermudatriangel jag rör mig mellan. Det kanske låter inrutat och händelsefattigt. Må så vara. Jag trivs bra med mina tre hållplatser. I den första träffar jag människor, dricker äckligt kaffe och lyssnar på medelålders män med många akademiska poäng. Försöker anteckna något av värde. Briljerar ganska ofta, men på hemvägen tycker jag ibland att jag tagit för mycket plats, och uppmanar mig själv att hålla igen nästa gång. På den andra hållplatsen är det jag och böckerna. På väg till stadsbiblioteket köper jag alltid en kaffe på 7-eleven, det är ett av de heliga momenten i min morgonritual. För det mesta är jag där själv, men ibland är Alexandra med. När det blir för tråkigt och tungt med Luther brukar jag lägga en hand på hennes lår, eller så luktar jag henne i nacken. Efter att ha suttit och läst i fem sex timmar, ja det händer faktiskt ibland, så känner jag mig ganska duktig. Promenaden hem är en glädjestund. Luften känns omåttligt frisk och livgivande. Ibland känner jag mig klokare, men oftast inte. Ibland stannar jag och köper en bok hos gubben som säljer böcker på torget bredvid stadsbiblioteket.

Den tredje och sista hållplatsen är kyrkan, där jag nuförtiden arbetar som vaktmästare på helgerna. Det är ett avslappnat men varierat arbete. Jag trivs där, människorna är vänliga.

(Just det, sen har vi hemmet också, men om jag tar med det så förstörs treenigheten.)

Krönika!

Läs min senaste krönika på Mindfulliving, om du har lust. Den handlar om illusionen om den fria människan.

Kustmänniskan är mindre konservativ!

Om du slår upp sidorna 12 och 13 i dagens DN, finns där en karta över USA och dess 50 delstater. I de rödfärgade delstaterna leder McCain enligt opinionssiffrorna, och i de blåfärgade leder Obama. De "blå" delstaterna ligger nästan uteslutande på väst- respektive ostkusten. Det betyder alltså att om man bor mitt i landet är man mer konservativ och vise versa.

Egentligen är det inte så konstigt. Genom tiderna har det alltid varit i kuststäderna som handeln bedrivs, och där handeln bedrivs där möts olika kulturer. Vid kusten är det ständig ruljans av varor och människor. Havet bär med sig allt det vi vill ha, och allt det vi inte vill ha. Ny idéer och influenser kommer inrullande från oceanen: flaskpost, drivved, skeppsbrutna, skeppsråttor, horor och suputer. Det stämmer ju, New York och San Francisco är städerna där alla typer av ytterligheter får plats och kan samsas någorlunda. Havet måste ha en positiv effekt på människan. Att ha det nära, bara veta om att det skvalpar några kilometer bort är av yttersta vikt för mig. Och om man vill kan man ta båten och sticka iväg på böljan den "blå".

Nu kan alla kommentera!

Jag har haft en inställning som gjort att bara de med open-ID, eller vad det nu heter, har kunnat lämna kommentarer. Men nu kan alla som vill. Vilka möjligheter.
Tack Alexandra för hjälpen.

Leonard Cohen

Nyss hemkommen från Leonard Cohen konserten på Globen. Det var gåshud och tårar och allt det där som man så sällan för uppleva. Den 73-årige gubben skuttade runt som ett glatt barn på en sommaräng. Han gick ner på knä och sjöng med slutna ögon om kärlekens mysterium. Han fick osexiga Globen att förvandlas till ett omsorgsfullt inrett vardagsrum med tända ljus. Orkestern var briljant, det fanns inte en enda svag länk i kedjan. Jag fick dessutom höra alla personliga favoriter, förutom Chelsea Hotel #2.

När han sjöng; "Love is not some kinde of a victory marsch", kändes det som han sjöng direkt till mig och Alexandra, som om han visste precis vad vi gick igenom, och gav några uppmuntrande ord på vägen, "it´s a cold and very broken Hallelujah". Jag önskar att jag varit modig nog att sjunga, "I´m your man" till henne i sängkammarmörkret.

Tack Leonard för att du gav mig styrkan tillbaka. "There aint no cure for love".

Det positiva beroendet!

Idag var jag hos C.W, min andliga vägvisare. Det var länge sedan sist. Har hållit henne på avstånd en tid och trott att jag klarar mig själv.
När jag efter en tid upptäckte att det inte gick så bra att klara sig själv, vågade jag inte ringa henne, för då skulle jag vara tvungen att komma naken och erkänna mitt misslyckande, det vill säga misslyckandet med att inte klara sig själv.
Jag har skrivit flera texter om att vi människor är beroende av varandra och att självständighet inte är så positivt som det låter, men i vanlig ordning inte kopplat det till mig själv, till mitt eget liv. Det högre medvetandet talar genom pennan, men medvetandet fångar inte upp sambandet.

Mother Mary!

Jag var på Historiska museet i helgen och såg på Maria-utställningen. Rent visuellt var den skitsnygg. Från en vit lilja, projicerad på en stora betongvägen, droppade vita droppar rakt ner i intet. Musiken var vacker och de gamla Mariaskulpturerna i trä från 1100-talet var imponerande.

Men varför måste man nu förtiden alltid i alla sammanhang ha ett genusperspektiv. Ateister och feminister var tvungna att ha sina åsikter och förklara för världen att Maria i självaverket är den ideala kvinnan skapad av män, i syfte att kuva kvinnor. Hon är jungfru, from, god, passiv och mild, och detta är egenskaper som står i vägen för den fria vilda kvinnan. Ondsinta män har skapat henne för att forma sina egna kvinnor, så att de håller käften och utför sina hushållsplikter med gudomlig vördnad.

Vad ska jag som man svara på det? Ja, om du känner så är det säkert så för dig!

Sveriges största bakugn!

Har varit i Katrineholm och byggt Sveriges största bakugn. Johannes, (Sveriges bästa bakugnsbyggare) och jag la dit de sista stenarna i torsdags eftermiddag. Jag bar tegelsten, blandade bruk och isolerade. Han la dit stenarna (låter enkelt, men det är en hel vetenskap, jag har nämligen försökt och misslyckats. Det är som poesi när mästaren bygger. När något ser väldigt enkelt ut, då vet man att det i själva verket är skitsvårt). Med lera och bruk i ansiktet och hela kroppen kliande av glasfiber stod vi nedanför bjässen och log. 20 ton skulle den visst väga. Tyvärr har jag ingen bild, typiskt.

Capotes tårar

Såg om filmen om Truman Capote och blev nästan lika tagen som första gången. Det är något med hans besatthet som gör mig så fascinerad. En del i mig vill gå upp så där fullständigt i något som han gjorde i arbetet med boken, "In cold blood". Jag menar helt förlora mig. Släppa greppet om mig själv och intressera mig för något utanför. Ägna det tid, massor av tid, verkligen gå djupt.

Men av någon anledningen blir det inte av. Kanske beror det på lättja, kanske för att jag inte är ämnad att göra ett sånt arbete, eller kanske finns det en risk att jag skulle sluta som Capote, det vill säga förtidig död på grund av alkoholism.

Så här skrev han i en roman som aldrig blev klar: "Det rinner fler tårar över besvarade böner än över obesvarade."

Så är det nog. Vi hatar Gud när han inte uppfyller våra önskningar, men så fort de slår in är vi likgiltiga, besvikna och redan ifärd med att be om nya. När bönen är uppfylld har vi inte längre något att skylla på. Huvudet är serverat på ett silverfat, men nu vill vi inte ta emot det.

Plötsligt längtar vi tillbaka till tiden före bönen slog in. För längtan är behagligare, det ouppfyllda ligger ännu i framtiden. En vacker guldask med locket på.

Inget i det yttre kan rädda oss. Det är den krassa verkligheten. Skitjobbigt för oss räkmackemänniskor att ta till oss.

Avlatsbrev = Canada Gooes

De flesta människor håller nog med om att avlatsbreven var ett helt vansinnigt påfund. Ganska många har nog svårt att förstå hur medeltidsmänniskan kunde gå på bluffen, att ett par silvermynt skulle rädda dem från skärseldens plågsamma lågor. Att slantarna dessutom finansierade bygget av Peterskyrkan i Rom var tydligen inte något konstigt eller omoraliskt. Man svalde Påvens eko-brott med hull och hår.

Hur kunde dom vara så trångsynta tänker jag, slår ihop Lutherboken och tittar ut på höstlöven genom bussfönstret. Men när tvåan rullar förbi Stureplan, kommer jag plötsligt att tänka på när denna plats var täckt av Canada Gooes jackor. Det slår mig att de där förbannade jackorna är/var den här tidens avlatsbrev, i alla fall för en viss grupp människor. Jackan gav inträde till den rätta gruppen, den inre kretsen, med andra ord, en "Gås" kunde öppna portarna till himmelriket.

En kille jag inte vill nämna vid namn påstod att den klocka, för dryga 25 000, som han samlade till skulle hjälpa honom att få det där toppjobbet. Tydligen skulle han flasha med den på arbetsintervjun och sim sala bim.

Så här sitter vi och garvar åt den puckade medeltidsmänniskan, men i själva verket är det vi som är förlorare. En jacka för flera tusen tar oss inte ens till himlen, bara in i en kultur, eller en gemenskap sådd bland tistlarna. Dessutom måste man köpa en ny jacka om några år.

Åsikter eller insikter!

Jag vet att det är tjatigt att prata om vad det här samhället gör med oss, men jag måste fortsätta att klaga lite mer. Alla dessa åsikter - vad tjänar de egentligen till, vare sig det gäller politik eller mode, vart leder de oss egentligen? Du har en åsikt jag har en annan, yttrandefrihet ja visst, men till vilken nytta. Du har läst ledarsidan i SvD, jag i DN, vem har rätt vem har fel?
Den sista tiden har jag blivit stum i många diskussioner, jag vet inte vad jag ska säga, för jag har ingen åsikt längre, bara massa lösa tråder, speciellt när det gäller kyrkan och religion. Det finns alltid tusen sätt att se på saker, och åsikten är alltid en förenklad bild.

"Staffan, du tycker väl att man ska vara gift före man skaffar barn?" Bara för att jag pluggar till präst får jag per automatik en hel drös med värderingar över mig, åsikter jag inte ens skulle ta i min mun.
Återigen, bara åsikter, för att visa var man själv står, för att bygga upp en mur och skydda sig själv. Om någon säger, vad tycker du i den här frågan, har jag för det mesta ingen klar bild, men för att visa att jag är med i debatten, för att visa att jag är bildad och påläst, slänger jag ut ett tunt och ofta felaktigt resonemang, byggt på de få trådar jag har till förfogande. Istället för att konstatera, detta vet jag, men inte mer än så.

Det går inte att befria sig helt från åsikter, jag har ju en just i denna skrivande stund. Men att sträva mot en insikt istället för en åsikt borde vara något att bära med sig i samtal, debatter och diskussioner. En åsikt är till sin struktur stel och orörlig, den har slagit fast vissa saker och dessa går ej att rucka på. En insikt är när flera åsikter förs samman till en helhetsbild, en rörlig sådan. Insikten är förankrad i känslan, den relaterar till något i ditt egna liv, något du själv upplevt och kan förstå på ett djupt plan.

Gör ett experiment. I morgon ska du inte ha en enda åsikt i mötet med en annan människa. Men försök göra det utan att lägga dig platt, utan att vara flat och urvattnad. Det kommer visa sig att lyssnandet är viktigare, tusen gånger viktigare än ordet. Rannsaka åsikten, spåra den, se om den har sin rot i egot.

Alex Schulman är bara en bild av hur vi alla egentligen är, vi andra är bara lite mer politiskt korrekta.