Krönika

Har skrivit en ny krönika på mindfulliving!

Ankomsten är nära!

Huvudvärken har släppt och jag kan återigen skåda längre och högre än min navel. Kroppen har rest sig, axlarna retat ut sig och ögonen suddat bort den där glansiga hinnan, distansen till livet. Lite av mitt skarpsinne och kraft har kommit tillbaka.

Det värsta med det depressiva är att alla dörrar stängs. Man ser inga utvägar, man borrar ner pannan i händerna och vrider sig i självömkan blandat med självförakt.

Alexandra och jag somnade vid halv elva framför Indiana Jones i fredagskväll. När vi vaknade vid halv två skämdes vi... redan ett medelålderspar som längtar till fredagen men som somnar i soffan efter för mycket mat och godis.

Men vi skrattade åt det och somnade nära varandra.

På lördagen var vi på julmarknad på förmiddagen och bakade lussebullor på eftermiddagen. Det var skönt med lite vanligt liv och social samvaro i kontrast till de mörka tankarna som ockuperat mig sista tiden.

I första Johannesbrevets fjärde kapitel står det: Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.

När dörrarna är stängda så har jag stängt till det som alltid, jämnt och ständigt är närvarande. Kärlekskraften är alltid närvarande. Det är jag som stänger dörrarna.

Det gäller att lyssna!

Ännu en gång hamnade jag i att göra det jag tror jag bör göra, för att någon gång i framtiden skörda frukterna av mitt arbete. Jag studerar flitigt på dagarna för att bli präst någon gång, jag arbetar som vaktmästare för att få goda referenser till ansökan. Men allt det där ger mig bara huvudvärk när jag glömmer bort att leva.

Idag tog jag en lugn förmiddag med Alexandra. Jag märkte då hur jag försöker få saker överstökade. Jag vill bli klar och känna mig fri, men på bekostnad av att det som kallas NUET slutar att existera. Antingen frossar jag i oförrätter från det förgångna eller så väntar jag på den frälsande framtiden. Men det är i mitten jag ska vara. Som när jag och Alexandra tog en sopplunch idag och jag låtsades att min mössa drack saft. Det gäller att lyssna och vara närvarande som Grynet lärde mig.

När jag kom hem vid åttatiden var min innergård så här vacker:

Krönika - Som en tjuv om natten!

Kära läsare, ta gärna en titta på min senaste krönika på mindfulliving!

Barnen på tvåans buss!

Som omväxling brukar jag åka buss ibland. Man får ta vara på det lilla ljus som segar sig upp på dagarna. I förrgår tog jag tvåan, som går utanför mitt hus. Det skulle visa sig bli en omskakande tur. Först mötte jag Laila med två ungar från hennes dagis. De hade varit i Hagaparken och lekt. Barnen sprang runt och bytte sätten, vi pratade som vuxna gör. De hoppade av vid Odenplan där dagiset ligger. På klev en flicka med rosa skor, rosa jacka, rosa mössa och rosa ryggsäck. Hon lekte sten- sax- påse med sin mamma, och blev exalterad varje gång hon fick chans att klippa i mammans hand. Efter några minuter hade mamman tröttnat. Men fortsatte plikttroget att sträcka fram handen. Det slog mig då att barn är rituella varelser, fast på ett fritt och orituellt vis. De älskar att upprepa en och samma tråkiga sak i evinnerlighet. Det ligger något i upprepandet, men vad?

Jag kom på mig själv med att le stort och varmt. När flickan och mamman gick av vid Stureplan tittade flickan en kort sekund på mig, jag log, hon log tillbaka, sen sprang hon efter mamman. Jag var alldeles upprymd efter vårt lilla möte. Hon var det häftigaste jag sett på länge. Så totalt närvarande, hängiven och dionysisk i allt hon tog sig för. Från bussen såg jag den rosa flickan skutta fram på trottren bredvid mamman, varje steg var glädjefyllt.

Vid Slussen hoppade en dagisklass på. En stora manhaftig fröken med cigarettröst skrek åt barnen att vara tysta och snälla för nu var de bland folk och där är man tyst och snäll. Fröknarna tjattrade med varandra och inte med barnen förutom när det gällde tillsägelser. När den lilla flickan, som såg ut att komma från Nordafrika, råkade tycka på stoppknappen skrek den manhaftiga fröknen: Men vad gör du, om man trycker på knappen måste man ju gå av, det fattaru väl. En stor suck, sen fortsatte hon prata med sina kollegor. Den lilla flickan trycktes ihop och sjönk ner i fel-träsket. Hon såg så liten och skör ut där bredvid den stora manhaftiga.

Sen var det dags för mig att gå av och läsa om människans rättfärdiggörelse inför Gud. Är det i himmelen skulden suddas ut eller är det i hjärtat?

Bruno K Öijer om Självkänsla

Såg en intervju med poeten Bruno K Öijer från 1995. Aktuelltreportern hade svårt att få något konkret ur intervjun, tyckte hon själv, då Brunos ord mest rörde sig i det metafysiska. För mig var det solklart vad han snackade om, man kan inte bli mer precis en så här:

"Självkänsla är att ständigt omfatta sitt inre barn med ömhet och respekt. Det finns en helig kontur i tillvaron, ett sorts samtal eller brevväxling med vårt kosmiska ursprung, som ingen har rätt att avbryta, håna eller smutsa ner. Jag hoppas jag varit mycket tydlig på den punkten."

Ordet blev till kött!

Hade en fantastisk föreläsning idag. En kvinna vid namn Inger Lise Oelrich pratade för klassen om vikten av att berätta sagor, story-telling. I klassrummet var bänkarna bortagna och stolorna placerade i ring. Bänkar skapar distans, ringar bygger gemenskap. Vi låtsades att en brasa brann i mitten och gnuggade händerna varma.

Inger Lise trollband oss med sagan om de två nomaderna Nabeck och Dagár och den vackra hästen som sprang snabbt som ökenvinden. Den ena mannen Nabeck ägde hästen, den andre, Dagár ville ha den...

Vi gjorde övningar två och två: Berätta om ditt namn, berätta om en människa du känner som har det svårt just nu, beskriv den personen som ett landskap...

Vi behöver fler narrar, barder och historieberättare. Sagan har en helade förmåga, den skapar bilder i oss och öppnar inre dörrar. Den verkar i vårt undermedvetna och lyfter upp saker till ytan. Sagorna har alltid flera lager och dimensioner. Desto djupare man sjunker in i dem desto mer kan de läka själen.

Idag matas vi med bilder och text. Men vi får aldrig chans att skapa våra egna bilder (börjar förstå varför alla barn läser Harry-Potter och Narnia), som när man sluter ögonen, känner värmen från brasan och fylls av den mjuka berättarrösten som sänks, stegras, viskar och väser om drakar och prinsessor. Orden kläcks där inne och bilder väller fram. Man är med och skapar, man är medskapare.

Nu ska jag lära mig de gamla sagorna. Jag ska fylla mitt bristfälliga sagokartotek med de tidlösa berättelserna, de andliga sanningarna och livets mysterium.

Synd bara att man inte har en ugn att elda i.