Nyss hemkommen från Leonard Cohen konserten på Globen. Det var gåshud och tårar och allt det där som man så sällan för uppleva. Den 73-årige gubben skuttade runt som ett glatt barn på en sommaräng. Han gick ner på knä och sjöng med slutna ögon om kärlekens mysterium. Han fick osexiga Globen att förvandlas till ett omsorgsfullt inrett vardagsrum med tända ljus. Orkestern var briljant, det fanns inte en enda svag länk i kedjan. Jag fick dessutom höra alla personliga favoriter, förutom Chelsea Hotel #2.
När han sjöng; "Love is not some kinde of a victory marsch", kändes det som han sjöng direkt till mig och Alexandra, som om han visste precis vad vi gick igenom, och gav några uppmuntrande ord på vägen, "it´s a cold and very broken Hallelujah". Jag önskar att jag varit modig nog att sjunga, "I´m your man" till henne i sängkammarmörkret.
Tack Leonard för att du gav mig styrkan tillbaka. "There aint no cure for love".
1 kommentar:
Fan vad sliskig du hade vart om du sjöng den i sovrummet.
I Göteborg sa Cohen att "det är genom sprickorna som solen lyser in"
Skicka en kommentar