Capotes tårar

Såg om filmen om Truman Capote och blev nästan lika tagen som första gången. Det är något med hans besatthet som gör mig så fascinerad. En del i mig vill gå upp så där fullständigt i något som han gjorde i arbetet med boken, "In cold blood". Jag menar helt förlora mig. Släppa greppet om mig själv och intressera mig för något utanför. Ägna det tid, massor av tid, verkligen gå djupt.

Men av någon anledningen blir det inte av. Kanske beror det på lättja, kanske för att jag inte är ämnad att göra ett sånt arbete, eller kanske finns det en risk att jag skulle sluta som Capote, det vill säga förtidig död på grund av alkoholism.

Så här skrev han i en roman som aldrig blev klar: "Det rinner fler tårar över besvarade böner än över obesvarade."

Så är det nog. Vi hatar Gud när han inte uppfyller våra önskningar, men så fort de slår in är vi likgiltiga, besvikna och redan ifärd med att be om nya. När bönen är uppfylld har vi inte längre något att skylla på. Huvudet är serverat på ett silverfat, men nu vill vi inte ta emot det.

Plötsligt längtar vi tillbaka till tiden före bönen slog in. För längtan är behagligare, det ouppfyllda ligger ännu i framtiden. En vacker guldask med locket på.

Inget i det yttre kan rädda oss. Det är den krassa verkligheten. Skitjobbigt för oss räkmackemänniskor att ta till oss.