Till sommaren har jag läst Teologi i ett år. Just nu läser jag Nya Testamentet och har tenta om några veckor. För första gången har jag verkligen orkat tränga djupt in i evangelierna. Plötsligt kommer han närmare, och blir som en följeslagare. Han blir inte historisk, han blir här och nu. En mästare som leder mig genom vardagens svårigheter. Ständigt uppmanas jag att släppa mitt ego, och ge plats för det stora.
Den stora upptäckten jag gjorde för några dagar sedan, är att villkorslös kärlek och barmhärtighet tydligen är ett hot mot det samhälle vi byggt upp. Jesus var den mest radikala människan alla kategorier. Visst är det radikalt att göra våldsamt uppror, kasta brandbomber och slå sönder Avenyn, men det är tusen gånger radikalare att vända andra kinden till, att ge sig och hela tiden följa kärleksbudet: Gör mot din nästa som mot dig själv. Men hur kan kärleken vara radikal frågar du då, är inte den mjuk, snäll och generös? Jo, det är den, och det är just det som är radikalt, eftersom vår värld i väldigt stor utsträckning bygger på Darwinistiska värderingar: Den starkaste/mest välanpassade överlever. I en sådan värld går man inte den där extra milen, men ser till att ens egna förråd är fyllda till bredden, sedan övervägs tanken att ge utan krav på att få något tillbaka.
Vi har byggt upp ett gigantiskt välfärdsystem som gör att vi slipper ge villkorslöst. Under lång tid har institutioner tagit hand om sjuka och missanpassade. Visst är välfärdssystemet bra, men det skapar också distans mellan människor. Ingen behöver längre göra något över sina åtaganden. När klockan slår fem, kan man gå hem med gott samvete, man har gjort det man bör göra.
När Jesus red in på en åsna i Jerusalem, har vi en bild av honom som konungen. Men i själva verket satt Pilatus med pannan i djupa veck. Vad ska vi göra med denna upprorsman som inte brukar våld. Han håller på att förändra människors värderingar i grunden. Tänk om våra soldater börjar tro på honom, då kommer de inte kunna slåss mot våra fiender längre.
Att älska sin fiende är livsfarligt, det är ett hot mot allt vad den här världen står för. Därför är kärleken det mest radikala som finns, den är inte rosa och sockersöt, den är sträng och uppmanar oss att göra massor av saker vi inte vill göra, eftersom vi inte behöver.
Att ge sig utan att göra avkall på det man tror på, är kanske är det mest radikala vi kan göra. Icke jag, men Kristus i mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar