Man får några dagar på sig att smälta de nya insikterna. Sen kommer prövningarna, som ett brev på posten, för att se om det bara var tomma ord, eller om insikterna faktiskt är förankrade i det inre.
Ett litet telefonsamtal fick mig att vackla idag. Jag gled undan, var otydlig, lät frågan hänga kvar i luften, olöst. När jag lagt på var min första impuls: kan jag inte bara få slippa det här med att hela tiden göra upp med konventionen, jag orkar inte mer. Den andra impulsen sa: Här har du den perfekta möjligheten att göra upp. Ta ytterligare ett steg mot att leva ett sant liv, mot mig själv och min omgivning.
Ord är ord, handling är handling. Det är orden jag är bra på. Öga mot öga med den svarta ängeln börjar jag plötsligt darra av skräck och kryper in i mitt skal igen. De där välformulerade insikterna om att sanningen ska göra mig fri, är som bortblåsta och gamla mönster dyker upp. Det förflutna håller mig kvar, det förflutna vill inte att jag ska förändras.
Jag är ärlig till en viss gräns, men jag går aldrig hela vägen. En rest lämnas alltid kvar, och det är den resten som ploppar upp i nuet. Hallå, du glömde mig, säger den och rycker i byxbenet som ett ivrigt barn som vill få kontakt med sin frånvarande förälder.
Det finns två val: Antingen gå in i hopplöshet och tycka synd om mig. Trycka undan, föreneka och slutligen glömma bort. Eller så kan man se det hela som en utmaning, ett elddop - vilket innebär att när jag gått igenom lågorna, kommer jag fram till en ny plats, och den skiljer sig från den gamla. Den är vackrare och mer kärleksfull.
Det handlar om Död och Uppståndelse. Vetekornet måste dö i jorden för att nå sin fulla potential. Att förändras är att låta saker falla i mullen. Man säger Tack och adjö, osentimentalt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
min inkörsport....eller ja, en av dem, var att börja tänka positivt.
Det var fantastiskt att se hur det ganska fort förändrade mitt liv när det väl var förankrat.
Idag har det varit jobbigt, ett krypande varsel om svek har hängt som ett instabilt ovädersmoln över mig och då tar det inte läng tid för mina negativa tankar att återvända.
Du vet, när man har en liten gnutta sanning om en situation. En kaksmula av fakta men fyller i med ett helt bageri med bullshit och negativa måla-fan-på-väggen tankemönster.
Så är det ibland, sådan är människan.
Sådant är livet.
Allt behöver ha en motpol för att kunna existera.
Innan begynnelsen fanns "inget", vilket var en förutsättning för att "något" skulle kunna skapas.
Jag brukar alltid finna en inre frid av sådana tankar, inte idag dock.
Samma sak där dock, är inte livet underbart? ;)
Skicka en kommentar