Vi satt ute och drack vin halva natten. Jag fick frågan om hur många syskon jag har. Den där laddade frågan jag stelar till av. Hela kroppen knyter sig. Hur ska jag berätta det den här gången? Var ska jag börja, hur mycket vågar jag säga?
Det har gått sju år sedan de dog i den där förbannade välsignade lavinolyckan. Känner mig alltid lika tafatt och stel när frågan kommer. Jag kämpar för hålla mig kvar i huvudet. Jag kämpar för att inte göra de andra oroliga att de öppnat dörren till sorgen. Kanske skojar jag till det. Kanske berättar jag sakligt och tomt. Aldrig nära, aldrig nära av rädsla för vad som kan hända.
Älskade systrar, ni vet att jag gör mitt bästa. Aldrig vill jag glömma er, aldrig ska ni försvinna från mig.
Man får inte större svårigheter än vad man klara av. Det var precis vad ni sa till mig. Och jag vill leva efter det, ta vara på livet, inte vänta på nästa liv. Lev nu Staffan! Så sa ni. Lev nu!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Mmmm, det är ju så det är, även om det ibland gör vansinnigt ont och känns alldeles ogenomkomligt... utmaningen ger utvecklingen...
ville egentligen bara säga att jag läser dina inlägg då och då och blir alltid berörd.
Ha det bra där borta.
LEV!Lisa
Oj Staffan...det gör ont i mig att läsa dina ord. Jag var en av dem som frågade för flera år sedan och hade jag vetat hur du slåss inombords hade jag nog varit tyst. Jag förstår sorg, jag med. Jag har också mist.Det är så outhärdligt tomt att man undrar hur nästa minut, sekund, år,dag ska nås. Men det går. Bara man inte låter rädslan ta överhanden!
Blir så berörd av dina texter. En stor glädje var det att få se att du valt att läsa vidare. Att det blev teologi förvånar mig inte, men jag skulle tro att du kanske inte kommer att stanna med det...
Stor kram från Berit ( Tollaretiden 2004)
Jag vill nog inte att folk ska sluta fråga mig om vad som hände. Det är en så stor del av mitt liv, och den vill jag inte hålla dold. Jag måsta bara hitta ett sätt att förhålla mig till det, och lära mig att säga nej när det inte känns bra.
Tack för era fina ord. Det värmer. Kram och LEV livet!
Skicka en kommentar