Sola Fide!

För några dagar sedan, var jag över hos mina grannar som just ätit middag ute i gräset. Jag fick en öl och vi började prata. Ganska snart hamnade jag i den "heta stolen". Alla de "stora" frågorna öste över mig. Inte aggressivt, frågeställarna var intresserade: Tror du på Gud? Vad händer efter att vi dör? Finns ondska? Vad är meningen med livet? Vad är skapelsen? Finns något bortom Gud? Är Gud allsmäktig?

Lugnt och ganska sakligt försökte jag besvara frågorna. Jag visste att de tyckte kristendomen var den värsta av religioner, i alla fall ur förtryckarsynpunkt. Jag försökte ge öppna och ödmjuka svar, men lätt blir man urvattnad då, och börjar prata om ljus och kärlek och sånt.

Jag är medveten om att jag inte har svaren på frågorna, bara några aspekter eller nyanser av frågorna går att belysa i ett sånt här sammanhang. Eller kanske alltid, hela livet. Det går inte att svara på dem rakt upp och ner. Det om något blev jag varse. Men det är lika bra att förbereda sig. Jag kommer möta det här jämnt och ständigt i framtiden. 

Om man har en tro måste man alltid förklara den, och rättfärdiga den? Men har man ingen tro behöver man inte försvara något? Och kanske sitter jag hellre på hetastolen och blir grillad. Att stå kvar där i en självklar gestalt, utan att försvara, utan att hävda, utan att bara veta att det finns något mer och mycket mycket större, alldeles bakom ryggen.