Nåd!

Ibland vaknar man med ett lugn i bröstet. Luften är lite förtätad och man gör det man vill göra, i sin egen takt, utan stress och utan passivitet. I morse vaknade jag med den känslan. Helt gratis, utan att jag ansträngt mig. Ofta ger man sig själv cred när den kommer. Det var nog för att jag gjorde det eller det, istället för att bara acceptera sin litenhet och behovet av utommänskligt stöd.
I Wim Wenders film, Himmel över Berlin, stryker änglarna runt på Berlins gator, affärer och bibliotek, och betraktar alla svår människoöden med stort medlidande. De hör alla människors inre röster. De sätter sig på en stol alldels nära och lägger en osynlig hand på axeln. En kort stund lättar allt, man kan tänka klart, man ser igenom, man blir förlåtande mot sig själv och man vill förändring, mjukt och varsamt.
Det är så det fungerar, tror jag i allafall.