Barnen förankrar oss till jorden

För några veckor sedan såg jag en gammal dokumentär om Nick Cave som Mikaela spelat in i mitten på 1990-talet. Tänk att man kan vara så skärpt och nyanserad trots ett så gediget heroin missbruk. Han sa inga onödiga ord, formulerad sig poetiskt och skarpsinnigt. Han genomskådade sin barndom och den aggressiva punkperiod på ett medvetet sätt.

Det var en scen som träffade mig mer än något annat. Fram till att Nick fick sitt första barn, kände han ett förakt till världen och ville helst av allt fly den så mycket som möjligt, genom konst, skapande, sprit och droger. Han trivdes bäst när han satt i första klass på ett flygplan, för då var han på väg någonstans, han behövde inte känna på sin rotlöshet, och en knapptryckning bort fanns kalla drinkar. Men när hans första barn fötts till jorden var han plötsligt kopplad till den. En del av honom var nu en fysisk gestalt som levde och andades på jorden. Om han förnekade jorden skulle han förneka sin son. 

Barnen binder oss och ger ansvar. De gör att vi inte kan vända världen ryggen.