Har försökt få ordning på tillvaron idag. Långa promenader med anteckningsblocket i handen. Men inte mycket blev skrivet. När jag kom hem, orkade jag inte med mina smutsiga fönster längre, och började det mödosamma arbetet med att ta bort ett år av ingrodd smuts. Hade jag vetat hur jobbigt det var, hade jag aldrig börjat.
Det fanns en vag förhoppning om att jag skulle se klarare på saker och ting genom att göra det yttre lite klarare. Men effekten blev minimal. Allt det svåra drog sig bara lite längre in, stillade sig, bidar sin tid. Det är jobbigt att känna sig maktlös. Den enda jag kan göra är att överlämna mig, men inte ens det vågar jag.
Har aldrig haft sådan spelglädje som nu. Efter fem veckor i gips, skrek gitarren efter att bli spelad på. Jag torkade av den, höll den ömnt i famnen och började försiktigt och trevande. Efterhand kom frenesin tillbaka, och känslorna fick äntligen sitt utlopp.
Snart drar jag från den här jävla stan. Ska vara i Dalarna hela sommaren och skriva på en lokalblaska. Bortsprungna katter och pensionärsträffar kanske är vad jag behöver? Men jag vill inte bli nedtagen på jorden, jag vill dansa bland molnen, bada i vattenfall och göra oplanerade utflykter!
Sånt är livet, aldrig en raksträcka!
3 kommentarer:
Mycket fint skrivet!
"Sånt är livet är aldrig en pälsmössa"
Jag hoppas att du inte drar från bloggen också och bara skriver lokalblaska i sommar. :)
Nej, jag ska fortsätta. Men det blir uppehåll i en vecka när jag åker till Taizé på lördag.
Kram!
Skicka en kommentar