Inre contra Yttre

Sommarvikariatet är igång. Igår var jag på en så kallad industrirundvandring. Jag gick runt med ett gäng pensionärer och kollade in tillverkningsprocessen på olika industrier i en liten by utanför Säter. Det var ungefär lika roligt som det låter. De andra artiklarna, trafikolycka och teatergenrep, var lite mer spännande.
Jag saknar livet i Taizé. Ibland undrar jag om jag är arbetesskygg. Jag har aldrig gillat att lönearbeta. Men att diska kastruller i Taizé var konstigt nog skitkul. Jag kanske romantiserar. Men vad är syftet med att göra karriär egentligen, förutom att tillfredställa sitt ego eller uppfylla föräldrars krav/önskningar? Undrar om människor har någon som helst aning om vad som är drivkraften bakom deras val. Om man skalar bort pengar, trygghet och status, vad hamnar man då?

Fram till 23, följde jag mallen mina föräldrar skissat fram. Att plötsligt börja göra val baserade på någon slags vag inre intuition är främmande i vår värld. Visst, man pratar om att magkänslan ska styra, men vad fan är det. Magkänsla! Det är att förminska det inre livet till en onyanserad känsla. Att ta reda på vad den där magkänslan har sitt ursprung höjer däremot medvetenheten om det inre livet.
Det stora problemet med västerlandets psykologi är att man studerar själen med ett utifrån perspektiv. Själen blir till ett föremål, bland många andra föremål. I kognitiv terapi får själen en mekanisk struktur. Det är livsfarligt. Vi tror vi kan trycka in själen i varats trånga ram, och det begränsar människans utveckling. Vi lever efter de yttre villkoren. Men det är helt galet, för människan är lika mycket en inre varelse, och inte bara ett djur med ett specifikt beteendemönster.

Om du blundar och koncentrer dig på andningen, kommer du inse att det är något annat än biologin som håller dig vid liv. Mellan ut och inandning sker något stort. I det tomrummet gömmer sig livets mysterium. Livsanden blåstes in i din näsa vid födseln.
Livet är en gåva.