Jeftas dotter

I Domarbokens elfte kapitel lovar Jefta att han ska offra den första som kommer ut genom dörren till hans hus för att möta honom, om Gud ger honom seger mot ammoniterna.

Jeftas dotter möter sin pappa med tamburin och sång och är överlycklig att se den ärorike domaren komma hem välbehållen efter det svåra slaget. Jefta inser vad han gjort, sliter sina kläder och skriker ut sin förtvivlan.

"Om du har gett Herren ett löfte, gör då med mig som du lovat", säger dottern utan att tveka. Det enda hon begär är att få en frist på två månader. De två månaderna ska hon ska tillbringa i bergen med sina väninnor, och där ska hon gråta ut sin sorg över att dö som jungfru.

Jag vet inte riktigt varför, men jag bara älskar den här texten. Den är så brutal, men samtidigt så vacker. Jag följer dottern och väninnorna på håll upp för berget. På natten tittar jag fram bakom några stenar och ser dom dansa i skenet av lägerelden. Jag ser dom gråta, jag ser dom skratta. Kanske är det något extra speciellt med kvinnlig gemenskap. Alla hennes väninnor släpper allt de har för handen och ger två månader av sina liv till henne. De vet vad som är viktigast och då finns ingen tvekan om vad som är rätt att göra. Sorgen får utrymme, och den får levas ut. Jeftas dotter dör lycklig, trots att hon aldrig haft en man.

Den andra delen av berättelsen, den svåra, dvs. Jeftas löfte med Gud, handlar (i min mening) om att man någon gång i livet måste offra något mycket kärt för att kunna gå vidare. Men det man offrar måste man älska och sörja.

I bibeln är allt dramatiserat och förstorat, så att man ska inse allvaret och konsekvenserna av våra val. Allt är på liv eller död. Ett sant liv kan inte levas utan sorg, smärta och död. Så även här. Om man läser texten bokstavligt blir den fruktansvärd, eftersom Jefta vet vem som ska möta honom i dörren. Läser man den symboliskt finns det hur mycket som helst att hitta.

Om tio timmar sitter jag på bussen till Taizé. Så det blir paus i bloggandet en tid. När jag kommer tillbaka ska jag berätta hur det var. Om någon nu är intresserad av det!

Vi hörs