Ordet blev till kött!

Hade en fantastisk föreläsning idag. En kvinna vid namn Inger Lise Oelrich pratade för klassen om vikten av att berätta sagor, story-telling. I klassrummet var bänkarna bortagna och stolorna placerade i ring. Bänkar skapar distans, ringar bygger gemenskap. Vi låtsades att en brasa brann i mitten och gnuggade händerna varma.

Inger Lise trollband oss med sagan om de två nomaderna Nabeck och Dagár och den vackra hästen som sprang snabbt som ökenvinden. Den ena mannen Nabeck ägde hästen, den andre, Dagár ville ha den...

Vi gjorde övningar två och två: Berätta om ditt namn, berätta om en människa du känner som har det svårt just nu, beskriv den personen som ett landskap...

Vi behöver fler narrar, barder och historieberättare. Sagan har en helade förmåga, den skapar bilder i oss och öppnar inre dörrar. Den verkar i vårt undermedvetna och lyfter upp saker till ytan. Sagorna har alltid flera lager och dimensioner. Desto djupare man sjunker in i dem desto mer kan de läka själen.

Idag matas vi med bilder och text. Men vi får aldrig chans att skapa våra egna bilder (börjar förstå varför alla barn läser Harry-Potter och Narnia), som när man sluter ögonen, känner värmen från brasan och fylls av den mjuka berättarrösten som sänks, stegras, viskar och väser om drakar och prinsessor. Orden kläcks där inne och bilder väller fram. Man är med och skapar, man är medskapare.

Nu ska jag lära mig de gamla sagorna. Jag ska fylla mitt bristfälliga sagokartotek med de tidlösa berättelserna, de andliga sanningarna och livets mysterium.

Synd bara att man inte har en ugn att elda i.