Ankomsten är nära!

Huvudvärken har släppt och jag kan återigen skåda längre och högre än min navel. Kroppen har rest sig, axlarna retat ut sig och ögonen suddat bort den där glansiga hinnan, distansen till livet. Lite av mitt skarpsinne och kraft har kommit tillbaka.

Det värsta med det depressiva är att alla dörrar stängs. Man ser inga utvägar, man borrar ner pannan i händerna och vrider sig i självömkan blandat med självförakt.

Alexandra och jag somnade vid halv elva framför Indiana Jones i fredagskväll. När vi vaknade vid halv två skämdes vi... redan ett medelålderspar som längtar till fredagen men som somnar i soffan efter för mycket mat och godis.

Men vi skrattade åt det och somnade nära varandra.

På lördagen var vi på julmarknad på förmiddagen och bakade lussebullor på eftermiddagen. Det var skönt med lite vanligt liv och social samvaro i kontrast till de mörka tankarna som ockuperat mig sista tiden.

I första Johannesbrevets fjärde kapitel står det: Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.

När dörrarna är stängda så har jag stängt till det som alltid, jämnt och ständigt är närvarande. Kärlekskraften är alltid närvarande. Det är jag som stänger dörrarna.