Barnen på tvåans buss!

Som omväxling brukar jag åka buss ibland. Man får ta vara på det lilla ljus som segar sig upp på dagarna. I förrgår tog jag tvåan, som går utanför mitt hus. Det skulle visa sig bli en omskakande tur. Först mötte jag Laila med två ungar från hennes dagis. De hade varit i Hagaparken och lekt. Barnen sprang runt och bytte sätten, vi pratade som vuxna gör. De hoppade av vid Odenplan där dagiset ligger. På klev en flicka med rosa skor, rosa jacka, rosa mössa och rosa ryggsäck. Hon lekte sten- sax- påse med sin mamma, och blev exalterad varje gång hon fick chans att klippa i mammans hand. Efter några minuter hade mamman tröttnat. Men fortsatte plikttroget att sträcka fram handen. Det slog mig då att barn är rituella varelser, fast på ett fritt och orituellt vis. De älskar att upprepa en och samma tråkiga sak i evinnerlighet. Det ligger något i upprepandet, men vad?

Jag kom på mig själv med att le stort och varmt. När flickan och mamman gick av vid Stureplan tittade flickan en kort sekund på mig, jag log, hon log tillbaka, sen sprang hon efter mamman. Jag var alldeles upprymd efter vårt lilla möte. Hon var det häftigaste jag sett på länge. Så totalt närvarande, hängiven och dionysisk i allt hon tog sig för. Från bussen såg jag den rosa flickan skutta fram på trottren bredvid mamman, varje steg var glädjefyllt.

Vid Slussen hoppade en dagisklass på. En stora manhaftig fröken med cigarettröst skrek åt barnen att vara tysta och snälla för nu var de bland folk och där är man tyst och snäll. Fröknarna tjattrade med varandra och inte med barnen förutom när det gällde tillsägelser. När den lilla flickan, som såg ut att komma från Nordafrika, råkade tycka på stoppknappen skrek den manhaftiga fröknen: Men vad gör du, om man trycker på knappen måste man ju gå av, det fattaru väl. En stor suck, sen fortsatte hon prata med sina kollegor. Den lilla flickan trycktes ihop och sjönk ner i fel-träsket. Hon såg så liten och skör ut där bredvid den stora manhaftiga.

Sen var det dags för mig att gå av och läsa om människans rättfärdiggörelse inför Gud. Är det i himmelen skulden suddas ut eller är det i hjärtat?