Barn, inga rationella varelser

Huvudet känns tungt och segtänkt. Namn försvinner, jag blir fort trött. Torr havregrynsgröt utan mjölk och lingonsylt. Den där alerta pigga tanken är ett minne blott. Så många ord jag konsumerar varje vecka. Så mycket som tas in och så lite som kommer till uttryck. Man är inte nöjd förrän det man tänker, önskar och vill manifesteras i det yttre, som något konkret, något man kan hålla i handen, känna, lukta på, bita i, lyssna till.

Det är ju tänkt att jag ska stå där i kyrkan i en vit alba en dag och prata för människor. Det är så det är tänkt. Kanske har jag lite nytta av allt det jag läser nu.


För ett tag sedan läste jag i en av mina otaliga böcker att det inte på något vis är positivt att försöka få småbarn att bli självständiga genom att separera dem från mamman. Alva Myrdal hade fel kan man lugnt konstatera. Småbarn är inte rationella varelser, de är andliga. Forskning visar att de barn som har en trygg koppling till mamman i ettårsålder kan ge sig ut på små utflykter och upptäcka värden utan att bli skräckslagna. När barnet krupit några meter vänder hon sig om, och får en leende av mamman: allt är lugnt, jag finns här borta fortsätt du att utforska.

Barn som inte har en trygg koppling till sin mamma blir antingen avvisande eller totalt förtvivlade när mamman lämnar dem ensamma en kort stund. De har inget förtroende till att den trygga "basen" finns där någonstans och kan komma till undsättning. Närhet föder med andra ord tillit till att världen är en god plats. För tidig separation, i syfte att göra barnet självständigt, föder ängslan och otrygghet, som på sikt leder till avstängdhet och avvisande eller separationsångest.

Så självklart egentligen, alldeles naturligt.